Publicerad den 1 kommentar

Kantareller och älg i Dalslands djupa skogar

Till skillnad från min fru så är jag inte speciellt förtjust i kantareller. Däremot kan jag helt klart uppskatta en tur i skogen. Denna helgen bjöd på totalt nio timmar av det. Detta resulterade i tio kilo kantareller, 74 bilder med kameran och skymten av en älgrumpa.

Jag har lagt in en Kodachrome-profil i min Fujifilm X-H1. Det ger en väldigt harmonisk känsla i bilderna och passar uppenbarligen perfekt i kombination med svampplock. Bilderna nedan är överlag tagna med denna profil tillsammans med Fujifilm X-H1, Fujinon 35mm f1.4 och Fujinon 16mm f1.4. Tack vare Kodachrome-profilen så är bilderna tagna direkt från kameran utan någon efterbehandling, beskärning eller liknande (om inget annat nämns). Tryck på bilderna för att öppna upp dem i ny flik.

Rensning av kantareller
Man ska göra sig lite fin! – Fujinon 35mm f1.4
Röd svamp i skogen
Ensam är stark, och vacker! – Fujinon 35mm f1.4
Fikapaus i svampplockandet
Fikapaus efter att ha bestigit en brant sluttning. – Fujinon 35mm f1.4
Vit svamp med droppe
Svampen gråter när vi plockar hens gula släktingar. – Fujinon 35mm f1.4
Här har vi en jävel som inte riktigt kan bestämma sig åt vilket håll hen ska. – Fujinon 16mm f1.4
Avskalat träd
Känns som att ett av träden gjort revolt och försöker vara sig själv lite. – Fujinon 35mm f1.4
Plockar svamp
Här plockas det svamp så det står härliga till. – Fujinon 35mm f1.4
Grusväg in mot skogen
Vägen slingrar sig ”nästan” hela vägen fram till skogens guld. – Fujinon 16mm f1.4
Bäck som rinner genom skogen
Handhållet foto med en sekunds slutare. Den blev inte särskilt skarp. Men den önskade effekten kom fram. – Fujinon 35mm f1.4
Barrskog och mossa - grodperspektiv.
Det är alltså såhär en skalbagge i skogen känner sig. – Fujinon 16mm f1.4
Betonggrisar som reflekteras i betong
Reflektioner från betongbryggan vid båtklubben. – Fujinon 35mm f1.4
Utsikt över vatten och höstfärgad skog.
Denna bilden är efterbehandlad i Lightroom. Mest för att få lite mer dramatik i himlen och även få fram höstens underbara färger i träden. – Fujinon 35mm f1.4

Kodachrome

Kör du själv Fujifilm och tycker färgprofilen verkar passa din typ av fotografier så kan jag varmt rekommendera den. Det är Ritchie Roesch som skapat den på bloggen Fujiweekly. Här finns en rad olika recept att testa för din Fuji-kamera. Fota på!

Interagera

Vill du ge bilderna bu eller bä? Eller dyker något annat upp i ditt huvud när du scrollar igenom detta inlägg? Lägg gärna en kommentar, alltid roligt att få se vad folk tycker och tänker.

Publicerad den 3 kommentarer

Efter tolv år kommer Lars Winnerbäck hem, med Eldtuppen

Tror jag hittar hem sjunger Lars Winnerbäck i första låten av den musikkanon han kallar Eldtuppen(2019). Tror jag håller med, känner jag allt eftersom fler och fler låtar släpps från den nya skivan. Här kommer lite tankar kring Lars Winnerbäcks nya musik.

När första låten Tror jag hittar hem släpptes i tisdags (17 september) började jag skriva en text kring låten, hur han träffat rätt för första gången sedan albumet Vatten under broarna (2004). Innan jag hann skriva klart texten kom en till låt. Sen kom en till och en till. Så nu >markera_allt_delete< jag de orden som trycks ner första gången och börjar om på nytt papper. Helt plötsligt handlar det både om bra musik och ett jävla smart sätt att släppa en skiva på 2019.

Vi börjar med musiken

Att låta Tror jag hittar hem inleda det något speciella albumsläppet känns, för mig, som ett perfekt val. Låten är självutlämnande och sårbar. Lars sitter i en bil på väg från Huskvarna till Stockholm. Bredvid honom sitter hans fru. I huvudet snurrar tankarna kring hur det har varit de senaste tjugo åren. Texten ger en intuition av att Lars har gått igenom en jobbig period som börjar leda mot sitt slut.

Titeln till låten talar dock inte bara för hur hans eventuella psykiska välmående blir bättre och bättre. Jag tolkar också titeln som att hans musikskapande backat tillbaka femton år. För visst fasen är den delen av Eldtuppen som är släppt bra mycket bättre än allt som kommit från Daugava(2007) till Granit och morän(2016)?

Omslaget till Lars Winnerbäck nya skiva Eldtuppen
Omslaget till Lars Winnerbäck nya skiva Eldtuppen(2019)

Jag är nog inte ensam när jag påstår att de senaste albumen känts energilösa och lite gubbiga. Missförstå mig rätt, det är inget fel på gubbig musik, men det har varit den typen av gubbig musik som känns lite mossig. Andra låtar som släppts, så som Hur och vem och vad och Paradiset, ger en poetisk spegling av samtiden i form av högerextremism och digitala luftslott.

Även det instrumentala hänger med och ger en härlig energi där det behövs. I de lugnare bitarna tar de vackra stämmorna över och skapar en härlig atmosfär. Ett exempel på det är hur de marscherande trummorna i Hur och vem och vad bygger upp en smått obehaglig krigsstämning, speciellt i kombination med texten.

Lars Winnerbäck gör helt rätt med sitt skivsläpp

Det är allmänt känt att musikindustrin har ändrats en hel del sedan Lars släppte Dans med svåra steg(1996), kanske har den gjort en helomvändning? Många artister släpper knappt fullängdsskivor längre, ofta är det singlar eller en EP som går ut. Rent tekniskt finns det inget direkt värde i att släppa 12 låtar på en gång när man kan strö ut dem lite hur som helst genom tjänster som Spotify. Jag föredrar dock hela album. Det ger en bättre helhet och variation. Vid enstaka låtsläpp lyssnar man sönder en låt på ett par dagar sen hamnar den bland all annan musik. Senaste skivorna som jag lyssnat på har varit Göteborgs poprevaler Håkan Hellström med Illusioner(2018) och Timo Räisänen med Tro, hat, stöld.(2017)

Winnerbäck har dock gjort en liten twist på dagens musiksläppstrend. Å ena sidan släpper han låt för låt. Å andra sidan släpper han ett helt album. En låt om dagen fram tills att albumet är ute, som det verkar. Detta kan vara det bästa sättet att släppa ett album på 2019. Varje låt får ett dygn av rampljus. Samtidigt hinner nästa låt komma innan man hunnit lyssna sönder på den första. Och rätt som det är så har alla låtarna kommit ut och man kan lyssna på albumet i sin helhet, bra tänkt!

Interaktion!

Har du hunnit lyssna på Lars Winnerbäcks nya musik? Håller du i så fall med mig? Eller känner du samma mäh! som jag gjort för de senaste släppen? Om du inte hunnit lyssna och du någon gång i livet haft en Winnerbäck-period så tycker jag att du ska ägna trettio minuter åt att ta dig igenom låtarna, i alla fall en gång. Sen får du gärna lägga en kommentar nedan om vad du tyckte.

Publicerad den 2 kommentarer

En Timo konsert förgyller Liseberg – 2019

Timo Räsiänen spelar för ett glatt Göteborg

Timo Räisänen avslutade sommarsvängen på hemmaplan – Lisebergs stora scen. Aldrig långt bort startade upp hela spelningen med all sin prakt. Men det var först under Tiden glöder som allt började låta rätt och kopplas samman ordentligt.

Efter en veckas ösregn över västkustens storstad sprack molnen upp och bjöd på en fantastiskt fin höstkväll, om än något blåsig. Detta ska tydligen vara en gemensam nämnare under hela turnén. Solen, inte blåsten.

En Timo konsert bjuder i vanlig ordning på lite allt möjligt från tiden som soloartist. Allt från gammalt till nytt, och såklart även lite tolkningar av Ted Gärdestad och ABBA.

Timo Räisänen spelar aukustisk gitarr
200 mm
ISO: 10000
SS: /500s

Avslutningen med Fear no darkness, promised child bidrog till allsång och instrumentalt kaos.

Bilder tagna med Fujfilm X-H1 samt Tokina RMC 200mm 3.5

Publicerad den Lämna en kommentar

Finns man utan Facebook 2020?

Början på något nytt, lämna Facebook

Facebook har varit otroligt värdefullt för mig. Jag har fått väldigt många smarta knep och tips från alla möjliga människor. Foto- och författargrupper fyllda med medlemmar som tillsammans kan nästan allt. Det är väldigt inspirerande att få en så pass bred kunskap på ett så enkelt sätt.

Tyvärr är jag inte direkt övertygad över Facebook som företag. Hur de arbetar för att trigga vårt beroende. Det är lätt hänt att man har en ambition av att göra något vettigt. Men istället fastnar i en ström av reklam, meningslösa klipp och en å annan intressant mening.

Jag har själv varit väldigt mottaglig för ny teknik och diverse sociala medier och deras fördelar. Den senaste tiden har jag dock börjat känna ett mer svalnat intresse för främst sociala medier. Men även tekniken har svalnat. Jag känner mer för att skapa än konsumera, vilket i mitt huvud känns som ett sundhetstecken.

Testa något nytt. Eller kanske gammalt?

Mitt mål är att stänga ner mitt Facebookkonto vid nyår.
Varför vänta till dess? Kanske ni undrar.
Det beror på att jag har lite saker kvar att styra upp innan jag lämnar skutan. Det gäller främst Facebooksidan G.J Produktion där jag anordnar tävlingen Novellstugan. Tävlingen fortgår till nyår, därav målet att stänga ner kontot då.

Det som egentligen hållit mig kvar är mina Facebooksidor. Denna hemsidan kommer bli en plats för att ersätta dessa, främst en av dem. Och det är just det som gör det så svårt. Finns en hemsida på internet 2020 om den inte har ett ankare på Facebook? Det är frågan jag ställt mig det senaste halvåret. Det jag kommit fram till är att jag hoppas det.

Så detta inlägg är det första på bloggen. Kanske har det även inlägget med mest hopp om att lyckas nå ut, utan Facebook som dragplåster. Men det är klart, är du som läsare en flitig användare av den blå verkligheten vi lite töntigt kallar ”Fejjan”? Då får du gärna lägga ut en länk om du gillar det du ser / läser.