Tror jag hittar hem sjunger Lars Winnerbäck i första låten av den musikkanon han kallar Eldtuppen(2019). Tror jag håller med, känner jag allt eftersom fler och fler låtar släpps från den nya skivan. Här kommer lite tankar kring Lars Winnerbäcks nya musik.
När första låten Tror jag hittar hem släpptes i tisdags (17 september) började jag skriva en text kring låten, hur han träffat rätt för första gången sedan albumet Vatten under broarna (2004). Innan jag hann skriva klart texten kom en till låt. Sen kom en till och en till. Så nu >markera_allt_delete< jag de orden som trycks ner första gången och börjar om på nytt papper. Helt plötsligt handlar det både om bra musik och ett jävla smart sätt att släppa en skiva på 2019.
Vi börjar med musiken
Att låta Tror jag hittar hem inleda det något speciella albumsläppet känns, för mig, som ett perfekt val. Låten är självutlämnande och sårbar. Lars sitter i en bil på väg från Huskvarna till Stockholm. Bredvid honom sitter hans fru. I huvudet snurrar tankarna kring hur det har varit de senaste tjugo åren. Texten ger en intuition av att Lars har gått igenom en jobbig period som börjar leda mot sitt slut.
Titeln till låten talar dock inte bara för hur hans eventuella psykiska välmående blir bättre och bättre. Jag tolkar också titeln som att hans musikskapande backat tillbaka femton år. För visst fasen är den delen av Eldtuppen som är släppt bra mycket bättre än allt som kommit från Daugava(2007) till Granit och morän(2016)?
Jag är nog inte ensam när jag påstår att de senaste albumen känts energilösa och lite gubbiga. Missförstå mig rätt, det är inget fel på gubbig musik, men det har varit den typen av gubbig musik som känns lite mossig. Andra låtar som släppts, så som Hur och vem och vad och Paradiset, ger en poetisk spegling av samtiden i form av högerextremism och digitala luftslott.
Även det instrumentala hänger med och ger en härlig energi där det behövs. I de lugnare bitarna tar de vackra stämmorna över och skapar en härlig atmosfär. Ett exempel på det är hur de marscherande trummorna i Hur och vem och vad bygger upp en smått obehaglig krigsstämning, speciellt i kombination med texten.
Lars Winnerbäck gör helt rätt med sitt skivsläpp
Det är allmänt känt att musikindustrin har ändrats en hel del sedan Lars släppte Dans med svåra steg(1996), kanske har den gjort en helomvändning? Många artister släpper knappt fullängdsskivor längre, ofta är det singlar eller en EP som går ut. Rent tekniskt finns det inget direkt värde i att släppa 12 låtar på en gång när man kan strö ut dem lite hur som helst genom tjänster som Spotify. Jag föredrar dock hela album. Det ger en bättre helhet och variation. Vid enstaka låtsläpp lyssnar man sönder en låt på ett par dagar sen hamnar den bland all annan musik. Senaste skivorna som jag lyssnat på har varit Göteborgs poprevaler Håkan Hellström med Illusioner(2018) och Timo Räisänen med Tro, hat, stöld.(2017)
Winnerbäck har dock gjort en liten twist på dagens musiksläppstrend. Å ena sidan släpper han låt för låt. Å andra sidan släpper han ett helt album. En låt om dagen fram tills att albumet är ute, som det verkar. Detta kan vara det bästa sättet att släppa ett album på 2019. Varje låt får ett dygn av rampljus. Samtidigt hinner nästa låt komma innan man hunnit lyssna sönder på den första. Och rätt som det är så har alla låtarna kommit ut och man kan lyssna på albumet i sin helhet, bra tänkt!
Interaktion!
Har du hunnit lyssna på Lars Winnerbäcks nya musik? Håller du i så fall med mig? Eller känner du samma mäh! som jag gjort för de senaste släppen? Om du inte hunnit lyssna och du någon gång i livet haft en Winnerbäck-period så tycker jag att du ska ägna trettio minuter åt att ta dig igenom låtarna, i alla fall en gång. Sen får du gärna lägga en kommentar nedan om vad du tyckte.
