Publicerad den 1 kommentar

En nyfunnen vän skickas till lektör

Den 18 oktober är det precis två år sedan jag började med mitt aktuella manus. Arbetstiteln är ”En nyfunnen vän”, en titel som inte riktigt kommer passa för det färdiga resultatet. Nu har jag tagit steget att anlita en lektör som ska arbeta sig igenom de knappa 40.000 ord jag på mer eller mindre passande sätt placerat efter varandra.

Från 10.000 till 40.000 ord

”En nyfunnen vän” har genomgått flera stora förändringar. Till en början var den tänkt att svagt blandas med egna erfarenheter. Denna handling har spätts ut mer och mer till en nästan obefintlig parallell med min egna uppväxt.

Framsida för En nyfunnen vän
Framsideskiss för arbetstiteln ”En nyfunnen vän”

Den andra förändringen var när manuset nått strax över 10.000 ord då jag var färdig med storyn. Berättelsen hade en klar start och en hopknuten säck. Men det var något som inte riktigt kändes rätt. Jag tyckte någonting saknades.

Det var först när jag pausat manuset ett par månader som jag kom på hur jag skulle fortsätta. Jag satt på cykeln och lyssnade på podden Älska pocket med Fredrik Backman som gäst. Han pratade om hur antagonisten behöver en tydlig roll i boken för att ge en bättre dynamik mellan motpolerna, och då även ge en djupare berättelse för läsaren. Jag tog till mig detta och tänkte om, förlängde manuset med cirka 30.000 ord och känner mig nu betydligt mer nöjd med berättelsen som nu mer handlar om tre tonåringar istället för två.

En nyfunnen vän – till en början

Till en början handlade boken om två killar som var på sina sista veckor i sjätte klass. De bor på varsin sida stan, vilket gör att de lever två helt olika liv i två olika socioekonomiska förhållanden. Filip bor i en friliggande villa med sina två föräldrar. Axel har flyttat från en lugn ort i Mellansverige till en förort med höga hus av betong. Flytten har splittrat Axels familj socialt, trots att alla lever under samma tak. En kväll räddas Axel från en misshandel då Filip hör vad som händer och agerar så gott han kan. Filip och Axel fängslas av varandra direkt. Filip lockas av Axels mod och nonchalans, samtidigt ser Axel en empatisk och snäll person hos Filip. Tillsammans hjälper de varandra. Sedan väckte Fredrik Backman liv i Fadi.

Nu är det dags för lektörsutlåtande

Nu har jag bestämt mig för att lämna över mina ord till en lektör. Efter en hel del bra tips har jag bestämt mig för att låta Gunilla ”Gilly” Nyström ta sig an uppgiften. Det föll på att hennes bakgrund och erfarenheter passar väldigt bra ihop med mitt manus. Min förhoppning är att hon ska kunna vägleda mig i de partier jag eventuellt brister på vad gäller logik och verklighet. Det ska bli en spännande resa nu när manuset tar en ny riktning!

För att se hur omslaget gjordes ovan så kan du ta en titt på mitt tidigare inlägg.

Publicerad den Lämna en kommentar

Fujifilm X-Pro 3, som analogt fast digitalt

Efter ett par veckor med Fujifilm X-Pro 3 tänkte jag skriva lite om mina tankar kring detta analogflörtande APS-C monster. Trean är min första kamera ur Fujifilms pro-serie. Det är också min första (digitala) kamera med optisk sökare. Övergången har inte varit allt för plågsam då en elektronisk sökare är ett vrid bort via reglaget på kamerans framsida.

Att gå från Fujifilm X-H1, en betydligt större kamera med en mer SLR inspirerad design och ergonomi, till denna rangefindertolkning har varit lättare än väntat. Speciellt när Fujifilm gör ett så förbannat bra jobb med design och handhavande. Det finns ett par stora skillnader mellan X-H1 jämfört med X-Pro-serien. Ergonomin är såklart lite av en nackdel när kameran används, men bristen på stort grepp blir trots allt en fördel när den transporteras runt hals eller i väska.

Fujifilm X-Pro 3 har smidigare reglage

En av de största fördelarna rent användarmässigt med X-Pro 3 är reglagen och knapparnas placering. Det finns i stort sett bara två saker jag kan klaga på. Längst till höger finns två knappar, Q-menyn (snabbmeny) samt en ”blank” knapp som kan ställas in efter behov. Dessa är så pass släta och formade efter huset att de är svåra att känna när ögat komponerar motivet i sökaren. Här kan såklart muskelminnet komma ikapp i längden, men en något konkav form hade helt klar varit fördelaktig. Sedan sitter den fabriksinställda AF-L/AE-L knappen lite väl långt in mot sökaren. Därför har jag programmerat om denna funktion till den mer svårorienterade ”blanka” knappen över Q-menyn.

Annars är det väldigt smidigt att hantera alla reglage och knappar med högerhanden. Något jag upprepade gånger stört mig på med min tidigare X-H1 och som även deras mest sålda serie X-T serien där ISO styrs med vänsterhanden (såvida man inte programmerat om ISO till främre eller bakre rullhjulet).

Fujifilm X-pro 3 bakifrån
Fujifilm X-Pro 3 bakifrån med displayen utfälld 90 grader. De två knapparna längst till höger är väldigt ”anonyma”.

Den gömda skärmen

Jag tänkte lyfta den mest kontroversiella delen med kameran, skärmen. Sedan digitalkameran entrade marknaden har fotografer enkelt kunna förhandsgranska sina nytagna foton via kamerans bakre skärm. Man kan såklart göra det även på X-Pro 3. Det kräver dock att man först fäller ner den då skärmen riktas in mot huset. Detta designval fick en hel del kritik efter lanseringen. Många skribenter och Youtubers har dock backat och insett dess fördelar. Personligen tyckte jag att det var både modigt och spännande av Fujifilm att tänka utanför boxen kring skärmen. X-Pro serien har alltid varit en flört till det analoga, så är det någon serie från Fujifilm som bör ha denna typen av lösning så är det såklart ett hus i X-Pro serien.

Det kanske bara är på grund av nyhetens njutning, men under den tid jag fotat med X-Pro 3 har jag själv märkt hur mycket mindre jag håller i kameran, på ett bra sätt. Det är annars så lätt att fota en händelse för att sedan luta kameran mot magen för att se resultatet. Nu släpps snarare kameran fri att få hänga i sin rem runt nacken medan jag själv blir en del av nuet.
(Vid ett kritiskt läge så är det bara fälla ner skärmen för att se resultatet.)

Förutom ovan nämnda tankar så finns det nog ingen skärm som är mer skyddad än den på X-Pro 3. Den är såklart skyddad från stötar och smuts, men också från kind och fingrar. Den textur som nu finns där håller sig betydligt finare och kommer troligtvis få ett ganska snyggt slitage i längden.

Fujifilm X-pro 3 bakifrån
Fujifilm X-Pro 3 bakifrån med displayen infälld.

Skärmar i överflöd

Som ni ser på bilden ovan så har Fujifilm kompenserat bortfallet av en klassisk display med en liten skärm. Denna visar i stort sett bara olika filmsimuleringar, om man använder sig av det. Den kan också visa kamerans inställningar och batterinivå. Här kan jag dock hålla med om den kritik som Fujifilm först fick. Detta känns mer som ”en kul grej” än en ”smart lösning”. Jag har i stort sett aldrig haft någon riktig användning av denna skärmen. Det är nästan så att den inte behöver vara där alls.

Fujifilm X-pro 3 liggande
Ovansida och framsida av Fujifilm X-Pro 3.

Fujifilms val av material ger en solid känsla

X-Pro serien är känd för sin robusta känsla, X-Pro 3 är inget undantag. Huset är byggt i titan vilket ger en väldigt trevlig och hållbar känsla. Det matchar helt klart känslan i X-H1 som tidigare var den mest robusta kameran från Fujifilm. Även reglagen känns väldigt trevliga att hantera med ett skönt motstånd i rattarna och trevlig feedback i slutaren.

På tal om slutaren, här har vi något som får öronen att göra volter för varje exponering. Det finns såklart olika åsikter och framförallt tillfällen för ett trevligt ljud när bilden tas. Slutarmekaniken i X-Pro 3 bjuder på ett riktigt tillfredställande ”klick” vilket gör att man nästan vill slita på den i onödan.

Fujifilm X-pro 3 framifrån
Framsida av Fujifilm X-Pro 3.

Designen hos Fujifilm X-Pro 3 har växt på mig

Tidigare har jag varit rätt skeptisk till X-Pro seriens design, men det har helt klart ändrats! Speciellt nu när jag använt den personligen och märker av dess fördelar. Den är klassisk, snygg och tidlös. Den talar mer än de flesta konsument/semipro-kamerorna på marknaden som Sony, Canon och Nikon. Då jag köpte en (knappt) begagnad enhet så var utbudet av varianter högst begränsade, så det blev den enkla svarta modellen. Kameran finns även med en mer slitstark beläggning som Fujifilm kallar Duratect. Nackdelen med dem är att de ska dra åt sig märkbart fler fingeravtryck. Med andra ord är de nog mest snygga direkt ur förpackningen.

Fujifilm X-pro 3 framifrån
Framsida av Fujifilm X-Pro 3.

Så var det den där optiska sökaren

Detta är väl egentligen Fujifilms största sellingpoint för X-Pro serien (och X-100 serien). Den optiska hybridsökaren. Då detta inte är en spegelreflexkamera, som visar det objektivet ”ser”, så får du förlita dig på en vit ram som visar vad sensorn fångar upp. Denna ram blir större och mindre beroende på brännvidd. Mest är den optiska sökaren till för Fujifilms fasta objektiv mellan 23-50 mm. 23 – 35mm är nog de mest optimala då ramen blir något liten med brännvidd på 50mm. När jag sätter på min telezoom (50-140mm f2.8) försvinner 1/4 av synfältet på grund av linsen. I dessa lägen är den digitala sökaren helt klart att föredra.

Här ser man den optiska sökaren när telezoomen sitter på. Det som finns i den lilla vita ramen är vad som fångas på bilden när den är som mest inzoomad.

Nedan finns ett galleri tagna med Fujifilm X-Pro 3 tillsammans med Fujinon 35mm f1.4 alt. Fujinon 50 – 140 f2.8. Alla bilderna är exporterade endast med Fujifilms filmsimulering ’Classic Negative

Alla bilderna i inlägget är tagna av mig, därmed har jag full upphovsrätt av dem.

Publicerad den 1 kommentar

Från Fujifilm X-H1 till X-Pro 3 – Going back memory lane

I mars 2019 slog jag slag i saken och köpte min första ’riktiga’ kamera, en Fujifilm X-H1. Detta är helt klart Fujifilms märkligaste kamera. Det är utan tvekan ett av deras bästa hus, i min mening. Ändå gick det åt skogen. Kameran, som var en av företagets främsta premium-hus rensades till slut ut för mindre än deras senaste instegsmodell.

Fujifilm X-H1 är en pansarvagn byggd för att tåla allt. Den funkar i alla lägen och har inbyggd bildstabilisering så man kan fota skarpa bilder med långa slutartider utan stativ eller annan utrustning. Ergonomin är ljuvlig, likaså sökare, skärm, sensor och reglage. Att gå från tidigare instegsmodell Fujifilm X-T20 till X-H1 gjorde en väsentlig skillnad i mitt fotande och det har minst sagt varit de mest givande 1,5 åren under den tiden jag fotat.

Allt gott har dock ett slut. Jag har nu bytt till en Fujifilm X-pro 3, dels på impuls, men också på grund av en längre stunds funderingar. Innan jag går vidare och pratar mer om X-pro 3 och mina tankegångar kring detta byte så tänkte jag gå igenom topp tio foton jag tagit med min X-H1.
Fotona är inte sorterade i någon form av rankinglista.

Topp 10 – Fujifilm X-H1

Svamp i skog
Fotad i Dals-ed, svamepns färgglada hatt fångade min blick på fem meters håll.
Fujifilm X-H1 – Fujinon 35mm f1.4 – ISO 200 – Bländare f2 – Slutartid 1/80
solnedgang over Savelangen
Fotad i Sävelången, ståendes på ett grund utanför Ingareds Badplats (montage).
Fujifilm X-H1 – Fujinon 16mm f1.4
bastu i sjo
Sävelången, ut över Ingareds båtbrygga/ bastutunna
Fujifilm X-H1 – Fujinon 23mm f1.4 – ISO 200 – Bländare f5.6 – Slutartid 15 min
fyr i lantlig miljo
Vy över Morups Tånge fyr utanför Falkenberg
Fujifilm X-H1 – Fujinon 50-140mm f2.8 – ISO 200 – Bländare f2.8 – Slutartid 1/1250
grand i svartvitt
En gränd från Nääs Fabriker, fotad tidig morgon. Denna finns även som canvas i 50 x 70cm
Fujifilm X-H1 – Yashica 50mm f1.4 – ISO 12800 – Bländare f5,6 – Slutartid 1/125
apa som kissar pa hand
Apa som passar på att hålla hygienen på topp under Corona-pandemin
Fujifilm X-H1 – Fujinon 50-150mm f2.8 – ISO 200 – Bländare f2.8 – Slutartid 1/400
bjorkskog med farg
Från en björkdunge på en Ö i Ömmern
Fujifilm X-H1 – Fujinon 50-150mm f2.8 – ISO 200 – Bländare f2.8 – Slutartid 1/125
grotta med vatten
Från Cuevas del Drach vid sydöstra Mallorca
Fujifilm X-H1 – Fujinon 16mm f1.4 – ISO 400 – Bländare f2.2 – Slutartid 1/8
Man kastar in gran i eld
Eldning av påskefyr på Björkö i Göteborgs norra skärrgård
Fujifilm X-H1 – Fujinon 23mm f1.4 – ISO 200 – Bländare f1.8 – Slutartid 1/250
bathus i skog med spegelblank sjo
Båthus liggandes i Sävelången, fotad från Norsesunds tågstation
Fujifilm X-H1 – Fujinon 50-150mm f2.8 – ISO 200 – Bländare f5.6 – Slutartid 1/60

Fujifilm X-pro 3 möter det analoga

Fujifilms X-H1 har varit grym att fota med. Den är solid och har väldigt trevliga rattar och reglage som kan göra fotandet väldigt enkelt, samtidigt som man kan köra helt manuellt på ett traditionellt vis. Det har dock alltid varit väldigt digitaliserat då hela huset är fullmatat med teknik.

De senaste åren har suget efter det analoga krupit sig allt närmre. Mycket på grund av att jag då tvingas förlita mig på mina egna kunskaper. Det sätter också begränsningar för mig själv så som att varje bild kräver mer fokus då rullen har ett slut. Det tar dock emot när det analoga kräver framkallningsprocess, scanning av negativ etc. Det är inte alls omöjligt att den processen kommer ta över med tiden. Men som det ser ut nu är Analogt inget alternativ. Det är här X-pro 3 kommer in i bilden.

Fujifilm X-pro 3 bakifran
Fujifilm X-Pro 3 med sin stilrena baksida som får dig att minska skärmtiden
Canon 5D Mark IV – Sigma ART 24 – 105mm f4 – ISO 500 – Bländare f7.1 – Slutartid 1/60

Designen hos X-pro 3 kan nog uppfattas som just en analog kamera vid ett första ögonkast. Den dolda displayen fick en hel del kritik innan kameran släpptes Nu är den släppt och snarare hyllad, av vissa. Än så länge gillar jag det skarpt. Det gör att jag släpper ner kameran längs höften och lever i nuet istället för att vila kameran mot magen för att se över bilden som just fotats. Jag får lita på min kunskap, precis som grundtanken med att fota analogt var.

Inom en vecka eller så planerar jag att ägna ett helt inlägg åt X-Pro 3 här på bloggen. Där kommer jag även lägga upp ett par bilder tagna med kameran, troligtvis främst med den nya filmsimuleringen Classic Negative som har visat sig vara en riktig supersimulering!

Publicerad den 1 kommentar

Nio delar av Olofsbo

Fyra dagar av sista semesterveckan avnjöts i Olofsbo norr om Falkenberg. Förutom 80 bilder på familjen fick jag även till dessa nio bilder på Olofsbos närområde. Riktigt fina vyer med havet ständigt närvarande.

Alla foton är tagna med Fujifilm X-H1 + Fujinon 50-140mm f2.8.

Publicerad den Lämna en kommentar

Joker sedd under en tid av amerikanskt upplopp

Förra hösten släpptes Joker med Joaquin Phoenix i huvudrollen. Ungefär ett halvår senare rasar USA samman i ett upplopp där landets utsatta tvingar fram sig själva i rampljuset. En reaktion som sträckt sig över hela världen. Det var en märklig känsla att för första gången se detta mästerverk nu och inte då.

Jag har haft höga förväntningar på den här filmen. Jag har egentligen inget större intresse av superhjältefilmer från Marvel och DC. Serietidningar har aldrig varit intressant för mig så min relation till Spider-man, Stålmannen och alla andra övernaturliga män och kvinnor i tights har varit obefintlig. Men Batmanfilmerna och Gotham City har på något sätt lockat mig ändå, så även Joker.

Joker affisch

Filmen är mörk och Joaquin Phoenix gör en enastående insats för att gripa åskådaren in på nerverna. Handlingen greppar tag om mig som om den vore en fysisk näve fast besluten att hålla mig tyst och intresserad fram tills eftertexten. Mer än så behövs inte sägas. Filmen är grymt bra helt enkelt! Så även filmningen.

Joker är filmad med finness

Här om dagen såg jag filmen In the heart of the sea från 2015. Det var många gånger jag hajade till just på grund av hur den var filmad. Filmen i sig var helt okej. Men valet av objektiv var bitvis oklar. Det känns som om den var inspelad under en tid då GoPro och extrem vidvinkel just kommit upp på tapeten då det helt plötsligt flög in scener som var väldigt vida, speciellt med tanke på att filmen utspelade sig på 1820-talet och vidvinkel låg långt fram i tiden.

Annat är det med Joker där filmskaparna valt just vidvinkel vid väl valda tillfällen, och inte i närheten så uppenbart. Mestadels användes det för att få Jokern att se lite extra psykadelisk ut, gärna med ett galler i förgrunden. I övrigt användes högre brännvidder för att få ett mer normalt utseende på scenerna.

Black lives matter

Det jag blev mest förvånad över är hur extremt väl skaparna av filmen fångat vårens händelser i USA. En utsatt person blir nedslagen och psykiskt nedbruten av såväl medmänniskor som samhället i stort. Alla öppningar stängs av och ingenting håller honom om ryggen. När skiten väl träffar fläkten så visar det sig att hela samhället är fullt av personer som honom. Folk som hamnat mellan stolarna utan socialt stöd.

Precis som att mörkhyade personer självfallet ska ha samma rätt som icke mörkhyade så ska de som mår dåligt, de som hamnat utanför samhällets skyddsnät och de som det gått snett för i livet också räknas som en människa precis som vem som helst. En människas hjärna klarar precis just mycket innan det rinner över. Därefter blir problemen inte bara på enskild nivå utan även ett samhällsproblem som sträcker sig över polisväsendet, vården och i sin tur det civila.

För de som tyckte att Joker var mörk under oktober 2019. Våren 2020 speglar inte Gotham City bara New Yorks arkitektur, utan även dess upplopp.

Publicerad den Lämna en kommentar

Britt-marie var här – Fredrik Backman

Fredrik Backman är en av mina personliga favoriter vars böcker jag lyssnat igenom med skratt, tårar och inspiration. Backman är faktiskt en stor anledning till att jag skriver idag då hans böcker gav mig mer än bara en tanke att tänka, de gav mig även flera tankar att skriva. Britt-marie var här är inte hans bästa bok, det skulle jag nog säga att Min mormor hälsar och säger förlåt är. Men med det sagt så är det verkligen ingen dålig bok.

Handlingen

Britt-Marie, vars karaktär först uppenbarade sig som granne i ovan nämnda bok Min mormor hälsar och säger förlåt, är gift med affärsmannen Kent. De har en väldigt förlegad relation där hon är hemma och sköter hemmet medan Kent har affärsmöten med Tyskland. Av en händelse söker Britt-Marie jobb och lämnar Kent för ett litet samhälle vars samhällsnyttiga funktioner klumpats ihop inuti en pizzeria. Som fritidsledare i samhället Borg förändrar Britt-Marie allt.

Omslagsbild av Britt-Marie var här.
Omslaget till Britt-Marie var här av Fredrik Backman, utgiven av Forum.

Själva berättelsen är bara en del av boken. Karaktärsbeskrivningarna är så tydliga och egna att man verkligen blir en del av Borg. Britt-Marie var inte bara i Borg, hon har varit långt inne i huvudena på de som läst eller lyssnat på denna boken.

Britt-Marie var här, som film

Precis som En man som heter Ove har Britt-Marie blivit filmatiserad. Med en del stora svenska skådespelare och en fantastisk berättelse fanns det hopp om en mycket bra film. Här faller dock allt. Filmen kan på inget sätt jämföras med boken. Den saknar helt Britt-Maries karaktär och tar bort en hel del av bokens känsla och handling. Filmer är aldrig lika bra som deras böcker, en klassiker. Men det betyder inte att de aldrig kan vara bra. Här faller dock filmatiseringen platt som en pannkaka. Har du sett filmen? Ge boken en ärlig chans!

Porträtt av Fredrik Backman
Fredrik Backman – Fotograf/Copyright: Linnéa Jonasson Bernholm

I vanlig ordning summerar Fredrik Backman livet på ett helt underbart roligt och känslomässigt sätt. Ingenting är sig likt när man lämnat Borg.

Publicerad den Lämna en kommentar

Bildgalleri: Gotaleden i bilder

Gotaleden sträcker sig mellan Göteborg och Alingsås. Jag har turen att bo bara några meter från leden vilket innebär att jag pendlar parallellt med Gotaleden dagligen. Ibland passar jag på att hoppa av tåget i Floda för att cykla till nästa tågstation som ligger i Stenkullen. Här kommer ett litet bildgalleri med mestadels bilder från denna del.

Publicerad den Lämna en kommentar

Rollspel via Instagram blir en resa för Karkarotz

Stor båt i medelhavet

Under två veckor har jag och mina följare lagt grunden för ett äventyr via min story på Instagram. Det är ett improviserat äventyr där följare och tärningar styr nästan lika mycket som jag själv. Än så länge är jag uppe i 2.000 ord och cirka 139 röster.

Det slog mig att fortsätter man med ett stycke om dagen under ett helt år så blir det runt 50.000 ord. Nu får vi se hur pass bra detta blir. Kanske blir det en e-bok av resultatet. Däremot visar det att 15 minuter om dagen kan bli en hel bok efter ett till två år vilket är en rätt intressant tanke.

Instagram blir ett verktyg för att utvecklas

Min idé fungerar som så att jag skriver ett stycke via min story på Instagram. Därefter lägger jag en omröstning om karaktären ska göra si eller så. Resultatet läggs som grund till fortsättningen av nästa stycke. Det är både lärorikt och roligt att jobba såhär då hela berättelsen blir smått improviserad då jag själv inte riktigt vet vad som kommer hända under nästa stycke. Det öppnar också upp för alla som följer mig att vara med och påverka berättelsen.

Ibland när jag lägger ut en omröstning så kan den kännas ganska tråkig. Rättare sagt, varje gång jag lägger ut en omröstning så känns den ganska trist. Men det är ju lite så med skrivandet. Som författare gör man små val om ens karaktär ska gilla det ena eller det andra, om hen ska gå åt höger eller vänster. Och resultatet av ett ganska trist val kan påverka såväl historien som karaktärer.

Följ mig gärna på Instagram och var en del av berättelsen om Karkarotz.

Publicerad den Lämna en kommentar

1794 ger lite mer av allt – Del 2 av Niklas Natt och Dag

1794 som ebok i en trappa

I tron om att åter hoppa in i ett dystert och smutsigt Stockholm i Mickel Cardells liv började 1794 på ett helt annat sätt. Istället får vi följa en ny karaktär, Erik Tre rosor, som blir skickad till ön Barthélemys i Väst Indien. Erik blir ditskickad av sin Far som anser att Erik borde växa upp och bli värdig sitt namn – Tre rosor. Denna oväntade start knäckte mitt intresse för resten av boken … till en början. Slutligen fyllde berättelsen om ön Barthélemys en stor roll för bokens utveckling och gav en bredare bild av Niklas Natt och Dags senaste bok.

1794 visar på utveckling

Ju mer jag läser desto mer märker jag hur Niklas skrivande utvecklats. Det känns som att han jobbat mer med sidospår och gestaltning, och då inte bara av extrema scener av lik och förruttnelse. Boken känns mer färdig än 1793 och karaktärerna känns mer levande. Jag märker också att jag skrattar mer i denna boken. Dialogerna är skrivna med mer humor, om än relativt mörk humor.

Niklas Natt och dag, författtare till 1793 och 1794
Niklas Natt och Dag, författare till 1793 och 1794. Copyright/Fotograf: Thron Ullberg

I det stora hela är det dock mycket i 1794 som påminner om 1793. Samma skitiga gator mellan broarna med avföring, rännstensungar, Cardells ständiga armprotes, hor, brännvin, utslagna tänder, köttiga sår och allt annat som hör Niklas 1700-tal till. Jag har läst kommentarer om att ”Jag blev lite trött på ruttnande tänder, fekaliefyllda rännstenar och lusfyllda peruker redan i 1793” – Citat via Bokus.

Om man däremot ser 1794 som ett eget verk så skulle jag säga att den är bättre än föregångaren. Det händer mer, fler totalvändningar, roligare och mer intressanta dialoger och djupare karaktärsskildringar. Är man med på grundpremissen, grova gestaltningar, så kan jag inget annat än att rekommendera 1794.

Nu väntar jag med spänning på uppföljaren, vars namn gissningsvis bli 1795. Boken väntas komma hösten 2021.