Publicerad den Lämna en kommentar

Britt-marie var här – Fredrik Backman

Fredrik Backman är en av mina personliga favoriter vars böcker jag lyssnat igenom med skratt, tårar och inspiration. Backman är faktiskt en stor anledning till att jag skriver idag då hans böcker gav mig mer än bara en tanke att tänka, de gav mig även flera tankar att skriva. Britt-marie var här är inte hans bästa bok, det skulle jag nog säga att Min mormor hälsar och säger förlåt är. Men med det sagt så är det verkligen ingen dålig bok.

Handlingen

Britt-Marie, vars karaktär först uppenbarade sig som granne i ovan nämnda bok Min mormor hälsar och säger förlåt, är gift med affärsmannen Kent. De har en väldigt förlegad relation där hon är hemma och sköter hemmet medan Kent har affärsmöten med Tyskland. Av en händelse söker Britt-Marie jobb och lämnar Kent för ett litet samhälle vars samhällsnyttiga funktioner klumpats ihop inuti en pizzeria. Som fritidsledare i samhället Borg förändrar Britt-Marie allt.

Omslagsbild av Britt-Marie var här.
Omslaget till Britt-Marie var här av Fredrik Backman, utgiven av Forum.

Själva berättelsen är bara en del av boken. Karaktärsbeskrivningarna är så tydliga och egna att man verkligen blir en del av Borg. Britt-Marie var inte bara i Borg, hon har varit långt inne i huvudena på de som läst eller lyssnat på denna boken.

Britt-Marie var här, som film

Precis som En man som heter Ove har Britt-Marie blivit filmatiserad. Med en del stora svenska skådespelare och en fantastisk berättelse fanns det hopp om en mycket bra film. Här faller dock allt. Filmen kan på inget sätt jämföras med boken. Den saknar helt Britt-Maries karaktär och tar bort en hel del av bokens känsla och handling. Filmer är aldrig lika bra som deras böcker, en klassiker. Men det betyder inte att de aldrig kan vara bra. Här faller dock filmatiseringen platt som en pannkaka. Har du sett filmen? Ge boken en ärlig chans!

Porträtt av Fredrik Backman
Fredrik Backman – Fotograf/Copyright: Linnéa Jonasson Bernholm

I vanlig ordning summerar Fredrik Backman livet på ett helt underbart roligt och känslomässigt sätt. Ingenting är sig likt när man lämnat Borg.

Publicerad den Lämna en kommentar

1794 ger lite mer av allt – Del 2 av Niklas Natt och Dag

1794 som ebok i en trappa

I tron om att åter hoppa in i ett dystert och smutsigt Stockholm i Mickel Cardells liv började 1794 på ett helt annat sätt. Istället får vi följa en ny karaktär, Erik Tre rosor, som blir skickad till ön Barthélemys i Väst Indien. Erik blir ditskickad av sin Far som anser att Erik borde växa upp och bli värdig sitt namn – Tre rosor. Denna oväntade start knäckte mitt intresse för resten av boken … till en början. Slutligen fyllde berättelsen om ön Barthélemys en stor roll för bokens utveckling och gav en bredare bild av Niklas Natt och Dags senaste bok.

1794 visar på utveckling

Ju mer jag läser desto mer märker jag hur Niklas skrivande utvecklats. Det känns som att han jobbat mer med sidospår och gestaltning, och då inte bara av extrema scener av lik och förruttnelse. Boken känns mer färdig än 1793 och karaktärerna känns mer levande. Jag märker också att jag skrattar mer i denna boken. Dialogerna är skrivna med mer humor, om än relativt mörk humor.

Niklas Natt och dag, författtare till 1793 och 1794
Niklas Natt och Dag, författare till 1793 och 1794. Copyright/Fotograf: Thron Ullberg

I det stora hela är det dock mycket i 1794 som påminner om 1793. Samma skitiga gator mellan broarna med avföring, rännstensungar, Cardells ständiga armprotes, hor, brännvin, utslagna tänder, köttiga sår och allt annat som hör Niklas 1700-tal till. Jag har läst kommentarer om att ”Jag blev lite trött på ruttnande tänder, fekaliefyllda rännstenar och lusfyllda peruker redan i 1793” – Citat via Bokus.

Om man däremot ser 1794 som ett eget verk så skulle jag säga att den är bättre än föregångaren. Det händer mer, fler totalvändningar, roligare och mer intressanta dialoger och djupare karaktärsskildringar. Är man med på grundpremissen, grova gestaltningar, så kan jag inget annat än att rekommendera 1794.

Nu väntar jag med spänning på uppföljaren, vars namn gissningsvis bli 1795. Boken väntas komma hösten 2021.

Publicerad den 1 kommentar

1793 – En slafsig berättelse om en torso och brännvin

1793 på en eboksläsare som ligger på en bänk

Att läsa 1793 är lite som att gräva sig ner i en hög av kodynga och förruttnade lik, fast på ett fängslande sätt. Berättelsen är obehaglig, tänkvärd och får coronapandemin att framstå som ett himlavalv av änglar och världens alla härligheter.

Personligen är jag inget fan av historia och var aldrig speciellt engagerad på historialektionerna. Det var förvisso inte min historialärare heller, så mitt intresse kanske förklarar sig själv. Niklas Natt och dag visar däremot ett stort engagemang i sent 1700-tal med denna historiska roman om Mickel Cardell och Cecil Winge. Extra stort engagemang visar Niklas Natt och dag kring detaljer för huruvida människokroppen ter sig i olika stadier av förruttnelse, smärta och fysiska reaktioner från yttre hot.

1793 är rå och ärlig redan från start

Historien börjar med att Mickel Cardell simmar ut i det avlopp till sjö vid namn Fatburen för att fiska upp ett lik. Kroppen är stympad på alla dess lämmar och har därmed bara huvud och torso kvar. De läkta ingreppen tyder på en långt gående process. Här börjar en historia som tar oss långt in i Stockholms 1700-tals hjärta. En berättelse för er som inte är allt för äckelmagade. De visuella skildringarna ger en tydlig inblick i hur otroligt bra vi har det idag, trots rådande pandemi.

1793 på e-boksläsare mot en mossig stenmur.
1793 på e-boksläsaren Kobo Forma

Jag vill inte röja för mycket av handlingen då jag själv inte är ett fan av spoilers. Men Micke Cardell kommer i kontakt med den ”frilansande” mordutredaren Cecil Winge. De fattar tycke och bildar en duo som envist ska gå till botten med likets historia. Det visar sig vara en historia som bjuder in läsaren till en spännande resa genom krogliv, kvinnofängelser, slagsmål, franska revolutionen, brännvin och åter brännvin.

Personliga tankar

Som jag nämnde tidigare har jag aldrig funnit något speciellt intresse för historia. Därmed har jag varit skeptiskt intresserad av Niklas böcker då jag blivit rekommenderad och läst mycket gott om dem. Samtidigt utspelas de under en tid som jag sällan funnit något personligt intresse för. Det var egentligen först när jag hörde en intervju med Niklas Natt och dag via Pocketpodden som jag övervägde att ge 1793 en ärlig chans. Det visade sig resultera i att jag, på eget bevåg, satt och googlade gamla händelser för att läsa mer om dem.

Precis som folk rekommenderat 1793 till mig vill jag skicka vidare rekommendationen. Nu ska jag bita mig fast i uppföljaren, 1794 för att sedan invänta den sista och avslutande delen, 1795. Det är med spänning och viss avsmak jag öppnar upp fortsättningen för Mickel Cardell.

Publicerad den Lämna en kommentar

Samlade verk ger mer än vad den lovar

Huvudbild för samlade verk

Okej, hur ska man kunna sammanfatta denna värld jag läst mig igenom i ett ynka blogginlägg? Samlade verk var den första boken jag laddade ner till min läsplatta. En bok som aldrig tog slut, på ett bra sätt. Lydia Sandgrens debutroman på 689 sidor slog ner hårt och har gjort avtryck hos mig och många andra.

Om vi börjar med det som är mindre bra med boken så skulle jag säga nämna baksidetexten. Det började med att min fru sa att hennes kollegas kompis släppt en tegelsten som blivit rätt populär. Därefter dök Samlade verk frekvent upp i mitt Instagramflöde. Men när jag gick in och läste baksidetexten tappade jag i stort sett allt sug som fanns.

I Göteborg förbereds en stor retrospektiv över konstnären Gustav Beckers verk från 1980-talet och framåt. Vart psykologstudenten Rakel än vänder sig möter hon sin gåtfullt försvunna mammas ansikte på utställningsaffischen som är tapetserad över stan. I samma veva slungas Rakels pappa, förläggaren Martin Berg, in i en omtumlande livskris.

”Samlade verk” är en roman om djup kärlek, mångårig vänskap och konst i spänningsfältet mellan fiktion och sanning. Dessutom är det en storslagen Göteborgsskildring med moderniteten och klassresan som fond.

Trotts dess relativt färglösa sammanfattning ville jag ge boken en chans med tanke på alla lovord. Det tog inte lång tid innan jag ”satt fast”. Som jag sa till min fru, ”Den handlar egentligen inte om något speciellt. Den är bara jävligt fängslande”.

Samlade verk - Omslaget på en Kobo Forma läsplatta
Samlade verk som e-bok på min Kobo Forma läsplatta

Samlade verk gav mer än vad jag trott

Jag skulle snarare skriva något i stil med följande:

Förläggaren och den drömmande författaren Martin Berg är en medelålders man från Göteborg. Tillsammans med sin son Elis huserar Martin i Majorna där hans dotter Rakel kommer på sporadiska besök mellan psykologstudier och ensamlivet i sitt eget hem. Martins bästa vän, Gustav, är en etablerad konstnär och en högst egen person som lever för konsten. Martins fru, och barnens mor, Cecilia är spårlöst försvunnen efter att ha lämnat familjen Berg.

”Samlade Verk” binder samman nutid med dåtid. Följ Martin och Gustavs resa från fester i Göteborg till etablerade män i kulturbranschen. Hur Cecilia kommer in i deras liv som en länk mellan vänskap och affärer. Hur en relation mellan barn och moder finns, men ändå inte…

Lydia fick mig att Googla påhittade kreatörer

Lydia har verkligen lyckats med att bygga upp en värld kring Martin Berg, Gustav Becker och Cecilia Wikner (Berg). Det finns mängder av biroller och ibland sitter jag och googlar på kreatörer som inte finns. Helt klart en perfekt blandning av fiktion och verklighet! Karaktärernas relation till olika legender byggs upp på ett väldigt trovärdigt sett där erkända konstnärer och författare blandas med helt påhittade namn och verk. Detta skapar en nyfikenhet hos mig som läsare att söka upp referenspunkterna som i vissa fall visar sig vara hämtade från Lydias fantasi, busted!

Språket är väldigt levande. Egentligen är det bara en handfull gestaltningar som återkommer i denna mångordade bok, så som att håret klistrar sig i pannan (när någon settas). Annars bjuder varje sida på ytterligare nya referenser och ord som skapar ett enormt djup och liv i texten.

Karaktärskartan känns väldigt trovärdig och genomtänkt. Det är inte många huvudroller/ biroller som inte besitter sin egen personlighet och historia. Vissa skrivs ut mer bokstavligt än andra, men alla finns där och lever sitt egna liv.

Jag kan inte annat än att rekommendera denna bok!

Samlade verk som fysisk bok
Samlade verk som fysisk bok – bild hämtad från Albert Bonniers förlag

Till dig som redan läst boken

För att förtydliga rubirken. Följande text innehåller spoilers, så vet du med dig att du vill läsa boken så föreslår jag att du slutar läsa här för att sedan återkomma när sista bladet är vänt.

Samlade Verk har verkligen triggat igång min inspiration för att skriva! Jag har börjat skissa på ett nytt manus, samtidigt som jag blivit väldigt inspirerad att fortsätta jobba på mitt ständigt pågående projekt En nyfunnen vän. Martin Bergs ständiga jakt på den perfekta romanen kan bli ett frustrerande moment genom boken. Samtidigt speglar det verkligen den frustration som uppstår när man inte får fram tankarna till fingertopparna. Martin Berg har svårt att skriva i början av boken.
Martin Berg har svårt att skriva i sitt ”kollektiv”.
Martin Berg har svårt att skriva under sin skrivresa i Paris.
Martin Berg har svårt att skriva under fina dagar i sin bästa väns mormors hus tillsammans med sin bästa vän och sin fru (utan mormor).

Martin Bergs samlade verk som aldrig blir till

Lydia visar tydligt att var sak har sin plats. Martin Berg, tvivlar för mycket på sig själv för att kunna slutföra sitt livslånga romanprojekt. Däremot passar han väldigt bra som förläggare då han vet hur en bra roman ska vara. Allt man kan teoretiskt kanske man inte kan få ut i praktiken. Sen om det är ens egna kritik som är hindret eller att man helt enkelt inte kan är en annan historia. Eller så kan man tolka Martins oändliga skrivande som att man måste sänka kraven på sig själv och testa vingarna. Vad är det värsta som kan hända? Skriv, publicera, skriv igen.

Martin Berg får boken Ein Jahr der Liebe som är skriven av den fiktiva författaren Philip Franke. Boken är ständigt närvarande från att Martin först får den fram till i stort sett sista sidan av boken. En självupplevd berättelse av författarens stora kärlek till en viss Cecilia som lämnar honom ensam utan vare sig ett farväl eller ett tecken på kärlekens förfall.
När man följer Rakel, Martins dotter, som fått i uppdrag att översätta boken från tyska till svenska så vill man ta del av Philips version och känslor på ett bredare plan än vad som kommer fram i Samlade verk. Det hade varit ett intressant drag av Lydia att även skriva denna, betydligt kortare, bok för att bredda den ”verklighet” hon byggt upp.

Publicerad den Lämna en kommentar

Mizeria är en ärlig och gripande berättelse om orten

Mizeria, eller misär, är titeln på Melody Farshins ungdomsbok om tvillingsyskonen Aicha och Ali. Syskonen är ankaret i det karaktärsbibliotek Melody byggt upp med denna historia. Men varför började jag läsa en bok om orten?

Melody är ”egentligen” en stand-up komiker. Jag sätter ”” vid egentligen, för hon är även en riktigt begåvad författare. Det var först via humor-podden/ morgonshowen AMK morgon som jag fick nys om Melody och hennes bok Mizeria. Men det var först för någon dag sedan när jag lyssnade på komikern Robin Berglunds podcast Mina vänner boken som jag blev intresserad av att själv läsa den.

Under snart två års tid har jag skrivit på ett manus om två killar som träffas efter en misshandel. En av killarna är ensambarn och växer upp i ett villaområde med sina föräldrar. Den andra har flyttat från Värmland till en förort utanför en större svensk stad. Jag personligen har mycket enklare att referera till villaområdet jämfört med orten då jag har obefintliga erfarenheter av hur det är att bo i en förort. Det är här Alicha och Ali kommer in i bilden.

Omslag till boken Mizeria
Omslaget till boken Mizeria

Mizeria känns verklig

När jag läser Mizeria så känns det nästan som att Melody har rivit ur sidor från kompisars gamla dagböcker och förbättrat dem. Kapitlen är realistiska och utgår ifrån olika personers syn på händelserna som boken tar upp. Det ger en väldigt bred, men också personlig bild av bokens handling. Efter ett par sidor behöver man knappt läsa vem kapitlet handlar om, det framgår genom texten och personligheten vilket skapar ett djup i persongalleriet.

Mizeria är ett ord för misär på personlig nivå. Trots Melodys långa karriär som komiker ska man inte förvänta sig höga skratt. Det är dock en del formuleringar som gör det hela tragikomiskt och sårbart. Ibland vet jag inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Stämningen kan vara mörk, men formuleringarna och/eller karaktärernas tankar utsöndrar någon form av humor som kittlar skrattmusklerna.

För att inte säga för mycket så har boken en genuin dragningskraft som gör att jag knappt vill lägga ifrån mig den. Och då ska det nämnas att jag inte är någon bokmal som plöjer bok efter bok hemma i soffan.

En bok från orten, för orten

Jag vill minnas att Melody i något sammanhang har sagt att utbudet av orten-böcker inte är i proportion med efterfrågan. Detta är den första boken om orten som jag läser. Det är en intressant skildring och ett liv som är något helt annat än mitt eget. Det märks däremot att Melody har levt detta livet, på formuleringar och gestaltningar. Detta gör Mizeria äkta och gripande.

Jag kan verkligen rekommendera historien om Aicha, Ali, Osman, Samir, Nano, Hamza och alla andra. Oavsett om du är i äldre tonåren eller vuxen.

Att läsa Mizeria har både varit intressant och lärorikt för att jämföra hur jag själv har skrivit i mitt manus. För att se det positivt så tror jag att manuset är på rätt väg!