Genom La_mer_nordique och Stena Fastigheter fick jag igår möjligheten att besöka SKF:s gamla fabrikslokaler från 1907. Totalt knäpptes 207 foton under de tre timmar vi strosade runt bland damm, skräp förfallna maskiner och flagnad färg. 95 av dessa bilder kommer ni aldrig få se, men 112 av dem finns här nedan.
Området kommer göras om från historiska industrilokaler till en helt ny stadsdel där moderna och intressanta affärsverksamheter möter lokaler som påverkat hela världens utveckling. Att få vara en del av denna resa var otroligt roligt! Fotografierna jag tog får tala för sig själv från och med nu.
Efter ett par veckor med Fujifilm X-Pro 3 tänkte jag skriva lite om mina tankar kring detta analogflörtande APS-C monster. Trean är min första kamera ur Fujifilms pro-serie. Det är också min första (digitala) kamera med optisk sökare. Övergången har inte varit allt för plågsam då en elektronisk sökare är ett vrid bort via reglaget på kamerans framsida.
Att gå från Fujifilm X-H1, en betydligt större kamera med en mer SLR inspirerad design och ergonomi, till denna rangefindertolkning har varit lättare än väntat. Speciellt när Fujifilm gör ett så förbannat bra jobb med design och handhavande. Det finns ett par stora skillnader mellan X-H1 jämfört med X-Pro-serien. Ergonomin är såklart lite av en nackdel när kameran används, men bristen på stort grepp blir trots allt en fördel när den transporteras runt hals eller i väska.
Fujifilm X-Pro 3 har smidigare reglage
En av de största fördelarna rent användarmässigt med X-Pro 3 är reglagen och knapparnas placering. Det finns i stort sett bara två saker jag kan klaga på. Längst till höger finns två knappar, Q-menyn (snabbmeny) samt en ”blank” knapp som kan ställas in efter behov. Dessa är så pass släta och formade efter huset att de är svåra att känna när ögat komponerar motivet i sökaren. Här kan såklart muskelminnet komma ikapp i längden, men en något konkav form hade helt klar varit fördelaktig. Sedan sitter den fabriksinställda AF-L/AE-L knappen lite väl långt in mot sökaren. Därför har jag programmerat om denna funktion till den mer svårorienterade ”blanka” knappen över Q-menyn.
Annars är det väldigt smidigt att hantera alla reglage och knappar med högerhanden. Något jag upprepade gånger stört mig på med min tidigare X-H1 och som även deras mest sålda serie X-T serien där ISO styrs med vänsterhanden (såvida man inte programmerat om ISO till främre eller bakre rullhjulet).
Fujifilm X-Pro 3 bakifrån med displayen utfälld 90 grader. De två knapparna längst till höger är väldigt ”anonyma”.
Den gömda skärmen
Jag tänkte lyfta den mest kontroversiella delen med kameran, skärmen. Sedan digitalkameran entrade marknaden har fotografer enkelt kunna förhandsgranska sina nytagna foton via kamerans bakre skärm. Man kan såklart göra det även på X-Pro 3. Det kräver dock att man först fäller ner den då skärmen riktas in mot huset. Detta designval fick en hel del kritik efter lanseringen. Många skribenter och Youtubers har dock backat och insett dess fördelar. Personligen tyckte jag att det var både modigt och spännande av Fujifilm att tänka utanför boxen kring skärmen. X-Pro serien har alltid varit en flört till det analoga, så är det någon serie från Fujifilm som bör ha denna typen av lösning så är det såklart ett hus i X-Pro serien.
Det kanske bara är på grund av nyhetens njutning, men under den tid jag fotat med X-Pro 3 har jag själv märkt hur mycket mindre jag håller i kameran, på ett bra sätt. Det är annars så lätt att fota en händelse för att sedan luta kameran mot magen för att se resultatet. Nu släpps snarare kameran fri att få hänga i sin rem runt nacken medan jag själv blir en del av nuet. (Vid ett kritiskt läge så är det bara fälla ner skärmen för att se resultatet.)
Förutom ovan nämnda tankar så finns det nog ingen skärm som är mer skyddad än den på X-Pro 3. Den är såklart skyddad från stötar och smuts, men också från kind och fingrar. Den textur som nu finns där håller sig betydligt finare och kommer troligtvis få ett ganska snyggt slitage i längden.
Fujifilm X-Pro 3 bakifrån med displayen infälld.
Skärmar i överflöd
Som ni ser på bilden ovan så har Fujifilm kompenserat bortfallet av en klassisk display med en liten skärm. Denna visar i stort sett bara olika filmsimuleringar, om man använder sig av det. Den kan också visa kamerans inställningar och batterinivå. Här kan jag dock hålla med om den kritik som Fujifilm först fick. Detta känns mer som ”en kul grej” än en ”smart lösning”. Jag har i stort sett aldrig haft någon riktig användning av denna skärmen. Det är nästan så att den inte behöver vara där alls.
Ovansida och framsida av Fujifilm X-Pro 3.
Fujifilms val av material ger en solid känsla
X-Pro serien är känd för sin robusta känsla, X-Pro 3 är inget undantag. Huset är byggt i titan vilket ger en väldigt trevlig och hållbar känsla. Det matchar helt klart känslan i X-H1 som tidigare var den mest robusta kameran från Fujifilm. Även reglagen känns väldigt trevliga att hantera med ett skönt motstånd i rattarna och trevlig feedback i slutaren.
På tal om slutaren, här har vi något som får öronen att göra volter för varje exponering. Det finns såklart olika åsikter och framförallt tillfällen för ett trevligt ljud när bilden tas. Slutarmekaniken i X-Pro 3 bjuder på ett riktigt tillfredställande ”klick” vilket gör att man nästan vill slita på den i onödan.
Framsida av Fujifilm X-Pro 3.
Designen hos Fujifilm X-Pro 3 har växt på mig
Tidigare har jag varit rätt skeptisk till X-Pro seriens design, men det har helt klart ändrats! Speciellt nu när jag använt den personligen och märker av dess fördelar. Den är klassisk, snygg och tidlös. Den talar mer än de flesta konsument/semipro-kamerorna på marknaden som Sony, Canon och Nikon. Då jag köpte en (knappt) begagnad enhet så var utbudet av varianter högst begränsade, så det blev den enkla svarta modellen. Kameran finns även med en mer slitstark beläggning som Fujifilm kallar Duratect. Nackdelen med dem är att de ska dra åt sig märkbart fler fingeravtryck. Med andra ord är de nog mest snygga direkt ur förpackningen.
Framsida av Fujifilm X-Pro 3.
Så var det den där optiska sökaren
Detta är väl egentligen Fujifilms största sellingpoint för X-Pro serien (och X-100 serien). Den optiska hybridsökaren. Då detta inte är en spegelreflexkamera, som visar det objektivet ”ser”, så får du förlita dig på en vit ram som visar vad sensorn fångar upp. Denna ram blir större och mindre beroende på brännvidd. Mest är den optiska sökaren till för Fujifilms fasta objektiv mellan 23-50 mm. 23 – 35mm är nog de mest optimala då ramen blir något liten med brännvidd på 50mm. När jag sätter på min telezoom (50-140mm f2.8) försvinner 1/4 av synfältet på grund av linsen. I dessa lägen är den digitala sökaren helt klart att föredra.
Här ser man den optiska sökaren när telezoomen sitter på. Det som finns i den lilla vita ramen är vad som fångas på bilden när den är som mest inzoomad.
Nedan finns ett galleri tagna med Fujifilm X-Pro 3 tillsammans med Fujinon 35mm f1.4 alt. Fujinon 50 – 140 f2.8. Alla bilderna är exporterade endast med Fujifilms filmsimulering ’Classic Negative’
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF50-140 f2.8
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF50-140 f2.8
Fotad med Fujinon XF50-140 f2.8
Fotad med Fujinon XF50-140 f2.8
Alla bilderna i inlägget är tagna av mig, därmed har jag full upphovsrätt av dem.
I mars 2019 slog jag slag i saken och köpte min första ’riktiga’ kamera, en Fujifilm X-H1. Detta är helt klart Fujifilms märkligaste kamera. Det är utan tvekan ett av deras bästa hus, i min mening. Ändå gick det åt skogen. Kameran, som var en av företagets främsta premium-hus rensades till slut ut för mindre än deras senaste instegsmodell.
Fujifilm X-H1 är en pansarvagn byggd för att tåla allt. Den funkar i alla lägen och har inbyggd bildstabilisering så man kan fota skarpa bilder med långa slutartider utan stativ eller annan utrustning. Ergonomin är ljuvlig, likaså sökare, skärm, sensor och reglage. Att gå från tidigare instegsmodell Fujifilm X-T20 till X-H1 gjorde en väsentlig skillnad i mitt fotande och det har minst sagt varit de mest givande 1,5 åren under den tiden jag fotat.
Allt gott har dock ett slut. Jag har nu bytt till en Fujifilm X-pro 3, dels på impuls, men också på grund av en längre stunds funderingar. Innan jag går vidare och pratar mer om X-pro 3 och mina tankegångar kring detta byte så tänkte jag gå igenom topp tio foton jag tagit med min X-H1. Fotona är inte sorterade i någon form av rankinglista.
Topp 10 – Fujifilm X-H1
Fotad i Dals-ed, svamepns färgglada hatt fångade min blick på fem meters håll. Fujifilm X-H1 – Fujinon 35mm f1.4 – ISO 200 – Bländare f2 – Slutartid 1/80Fotad i Sävelången, ståendes på ett grund utanför Ingareds Badplats (montage). Fujifilm X-H1 – Fujinon 16mm f1.4Sävelången, ut över Ingareds båtbrygga/ bastutunna Fujifilm X-H1 – Fujinon 23mm f1.4 – ISO 200 – Bländare f5.6 – Slutartid 15 minVy över Morups Tånge fyr utanför Falkenberg Fujifilm X-H1 – Fujinon 50-140mm f2.8 – ISO 200 – Bländare f2.8 – Slutartid 1/1250En gränd från Nääs Fabriker, fotad tidig morgon. Denna finns även som canvas i 50 x 70cm Fujifilm X-H1 – Yashica 50mm f1.4 – ISO 12800 – Bländare f5,6 – Slutartid 1/125Apa som passar på att hålla hygienen på topp under Corona-pandemin Fujifilm X-H1 – Fujinon 50-150mm f2.8 – ISO 200 – Bländare f2.8 – Slutartid 1/400Från en björkdunge på en Ö i Ömmern Fujifilm X-H1 – Fujinon 50-150mm f2.8 – ISO 200 – Bländare f2.8 – Slutartid 1/125Från Cuevas del Drach vid sydöstra Mallorca Fujifilm X-H1 – Fujinon 16mm f1.4 – ISO 400 – Bländare f2.2 – Slutartid 1/8Eldning av påskefyr på Björkö i Göteborgs norra skärrgård Fujifilm X-H1 – Fujinon 23mm f1.4 – ISO 200 – Bländare f1.8 – Slutartid 1/250Båthus liggandes i Sävelången, fotad från Norsesunds tågstation Fujifilm X-H1 – Fujinon 50-150mm f2.8 – ISO 200 – Bländare f5.6 – Slutartid 1/60
Fujifilm X-pro 3 möter det analoga
Fujifilms X-H1 har varit grym att fota med. Den är solid och har väldigt trevliga rattar och reglage som kan göra fotandet väldigt enkelt, samtidigt som man kan köra helt manuellt på ett traditionellt vis. Det har dock alltid varit väldigt digitaliserat då hela huset är fullmatat med teknik.
De senaste åren har suget efter det analoga krupit sig allt närmre. Mycket på grund av att jag då tvingas förlita mig på mina egna kunskaper. Det sätter också begränsningar för mig själv så som att varje bild kräver mer fokus då rullen har ett slut. Det tar dock emot när det analoga kräver framkallningsprocess, scanning av negativ etc. Det är inte alls omöjligt att den processen kommer ta över med tiden. Men som det ser ut nu är Analogt inget alternativ. Det är här X-pro 3 kommer in i bilden.
Fujifilm X-Pro 3 med sin stilrena baksida som får dig att minska skärmtiden Canon 5D Mark IV – Sigma ART 24 – 105mm f4 – ISO 500 – Bländare f7.1 – Slutartid 1/60
Designen hos X-pro 3 kan nog uppfattas som just en analog kamera vid ett första ögonkast. Den dolda displayen fick en hel del kritik innan kameran släpptes Nu är den släppt och snarare hyllad, av vissa. Än så länge gillar jag det skarpt. Det gör att jag släpper ner kameran längs höften och lever i nuet istället för att vila kameran mot magen för att se över bilden som just fotats. Jag får lita på min kunskap, precis som grundtanken med att fota analogt var.
Inom en vecka eller så planerar jag att ägna ett helt inlägg åt X-Pro 3 här på bloggen. Där kommer jag även lägga upp ett par bilder tagna med kameran, troligtvis främst med den nya filmsimuleringen Classic Negative som har visat sig vara en riktig supersimulering!
Fyra dagar av sista semesterveckan avnjöts i Olofsbo norr om Falkenberg. Förutom 80 bilder på familjen fick jag även till dessa nio bilder på Olofsbos närområde. Riktigt fina vyer med havet ständigt närvarande.
Alla foton är tagna med Fujifilm X-H1 + Fujinon 50-140mm f2.8.
Gotaleden sträcker sig mellan Göteborg och Alingsås. Jag har turen att bo bara några meter från leden vilket innebär att jag pendlar parallellt med Gotaleden dagligen. Ibland passar jag på att hoppa av tåget i Floda för att cykla till nästa tågstation som ligger i Stenkullen. Här kommer ett litet bildgalleri med mestadels bilder från denna del.
De senaste månaderna har jag börjat köra allt mer manuellt med min Fujifilm X-H1. Och nu har jag efter en tid modifierat klart mitt första egna recept baserat på filmsimuleringen Monokrom+R. Jag tänkte visa lite testbilder samt jämförelsebilder på min modifierade version och standardversionen av Monokrom+R. Självklart så hittar ni receptet längst ned om ni skulle vilja testa själva.
Info: Detta blir ett litet nördigare inlägg inriktat på Fuji X-foto innehållande foton och text. 🙂
Testbilder
f8 - 1/800sek - ISO1600
f8 - 1/800sek - ISO1600
f8 - 1/800sek - ISO1600
f8 - 1/3200sek - ISO1600
f8 - 1/3200sek - ISO1600
f8 - 1/2000sek - ISO1600
Prev
Next
Jag tänker att man till slut hamnar där. Att experimentera med svartvitt är nog ofrånkomligt som fotograf. För min del brukar det infalla under vinterhalvåret när allt ändå är så mörkt, grått och trist. Men i år är första gången jag jobbar med en egenmodifierad filmsimulering. I grunden kör jag på Monokrom+R för att höja kontrasten.
Alla bilderna är tagna med manuell ljusmätare och då legat +1 på skalan för att inte bli för mörka. Det syns lite tydligare på standard Monokrom+R som är betydligt ljusare i högdagarna. Men det går såklart bra att justera i efterhand i Lightroom. Grundtanken är dock att man ska kunna ta bilderna direkt ur kameran (SOOC – Straight out of camera), via mobilappen eller liknande.
Tidigare i bloggen finns ett inlägg där jag testar ett recept som ska simulera den klassiska Kodachrome-filmen. Den simuleringen har jag dock inte gjort själv, den är gjord av Ritchie Roesch för bloggen Fujiweekly.
Jämförelsebilder mellan Monokrom+ och Fujis Monokrom+R
För att få lite vardagsmotion tog jag, under lördagen (15/12), en promenad mellan tågstationerna Norsesund och Floda. Med de tunga grå molnen och det lätta regnet ständigt närvarande försökte jag fånga promenadens finare delar med kameran. Jag tog med mig min 35mm f1.4 och min nyligen inköpta Tokina 135mm f2.8. I detta inlägg kommer jag mestadels låta bilderna få tala för sig.
Fujinon 35mm f1.4
Fujinon 35mm f1.4
Fujinon 35mm f1.4
Tokina 135mm f2.8
Björkar är nästan alltid fina. Speciellt när de är smala, står tätt ihop och har en fin mörk bakgrund som kontrast till den vita smäckra stammen. Miljön runt detta foto var ett mindre smickrande kalhygge, så jag är glad att jag hade med mig min 135mm så jag slapp allt trökigt runt om. Det är inte alls omöjligt att jag går tillbaka hit nästa sommar för att få en liknande bild med björkarnas ljusgröna löv.
Fujinon 35mm f1.4
Fujinon 35mm f1.4
Fujinon 35mm f1.4
Tokina 135mm f2.8
Bilden ovan är lite av en idé jag fick på plats. Osäker på om jag gillar resultatet lika mycket som jag gillade tanken. Planen var att sätta ett skarpt motiv i en suddig miljö. Tåget fotades med 1/500 dels sekunds slutare medans omgivningen fotades under en sekund. Kollar man noga så har jag matchat tåget med en av de lite skarpare rälsdelarna. Samt lagt en svag kopia på den lite svagare rälsdelen. Har du tankar om detta och om hur det eventuellt skulle kunna förbättras får du gärna lägga en kommentar längst ner.
Fujinon 35mm f1.4
Fujinon 35mm f1.4
Fujinon 35mm f1.4
Fujinon 35mm f1.4
Fujinon 35mm f1.4
Precis som med tåget ovan så är även detta lite av ett experiment. Inspirationen är hämtad från instagramkontot @Mashallahwallah. Jag kommer troligtivis testa detta några mer gånger för att få ett bättre resultat.
När man har barn, jobbar heltid och vill hinna med träning och intressen mellan läxor, middagar och annat nödvändigt så kan det lätt kännas som att den ena dagen är en kopia av den andra dagen. Vardag är något alla går igenom. Vissa måste prioritera, andra kan köra Netflix i brist på annat. Oavsett vad så måste man se de små sakerna i vardagen för att uppskatta helheten, speciellt nu i mörkare tider.
I morse stod jag i vanlig ordning på den härligt svinkalla tågstationen två kilometer från dörren och väntade på tåget som skulle ta mig till jobbet. När jag stod där och kollade så såg jag lyktstolpen som delade perrongen i två snarlika delar. Här fanns det något att jobba med!
När bilden väl kom in i datorn och min svartvita preset var inlagd så skickade jag över filen till Photoshop. Sen började det roliga. Huvudtanken var att få en spegelvänd bild. Därefter tog jag bort, la till och justerade detaljer i bilden för att ta bort symmetrin så den inte blir så i iögonfallande.
Ovan kan du se det redigerade resultatet.
Vardag skildrad i svartvitt
När redigeringen väl var färdig insåg jag att montaget skildrade vardagen riktigt bra. Precis som jag skrev ovan så är det detaljer som skiljer i ett återkommande flöde. I bilden är mannen som lutar sig mot lyktstolpen i centrum av bilden är med i sin helhet. Kvinnan till vänster står endast på ena sidan (flyttad från originalbilden). Tjejen längst bak som tittar fram på högersidan är inte med på vänstra delen av bilden. Sen har vi lite smådetaljer som är justerade för att få bort den strikta symmetrin.
Vardag är som vardag är. Kan man inte få den roligare få man göra konst av den. Och försöka se den från andra vinklar. Detta är mitt sätt att skapa en egen form av vardag. Det är inte alls omöjligt att jag testar detta fler gånger!
Här är originalbilden med samma inställningar tillagda.
Jag har dessutom skaffat ett nytt Instagram konto som är tänkt enbart för mitt fotande och inget annat. Den kan ni hitta under @sensor_art. Gå gärna in och följ mig där.
