Publicerad den Lämna en kommentar

Fujifilm X-Pro 3, som analogt fast digitalt

Efter ett par veckor med Fujifilm X-Pro 3 tänkte jag skriva lite om mina tankar kring detta analogflörtande APS-C monster. Trean är min första kamera ur Fujifilms pro-serie. Det är också min första (digitala) kamera med optisk sökare. Övergången har inte varit allt för plågsam då en elektronisk sökare är ett vrid bort via reglaget på kamerans framsida.

Att gå från Fujifilm X-H1, en betydligt större kamera med en mer SLR inspirerad design och ergonomi, till denna rangefindertolkning har varit lättare än väntat. Speciellt när Fujifilm gör ett så förbannat bra jobb med design och handhavande. Det finns ett par stora skillnader mellan X-H1 jämfört med X-Pro-serien. Ergonomin är såklart lite av en nackdel när kameran används, men bristen på stort grepp blir trots allt en fördel när den transporteras runt hals eller i väska.

Fujifilm X-Pro 3 har smidigare reglage

En av de största fördelarna rent användarmässigt med X-Pro 3 är reglagen och knapparnas placering. Det finns i stort sett bara två saker jag kan klaga på. Längst till höger finns två knappar, Q-menyn (snabbmeny) samt en ”blank” knapp som kan ställas in efter behov. Dessa är så pass släta och formade efter huset att de är svåra att känna när ögat komponerar motivet i sökaren. Här kan såklart muskelminnet komma ikapp i längden, men en något konkav form hade helt klar varit fördelaktig. Sedan sitter den fabriksinställda AF-L/AE-L knappen lite väl långt in mot sökaren. Därför har jag programmerat om denna funktion till den mer svårorienterade ”blanka” knappen över Q-menyn.

Annars är det väldigt smidigt att hantera alla reglage och knappar med högerhanden. Något jag upprepade gånger stört mig på med min tidigare X-H1 och som även deras mest sålda serie X-T serien där ISO styrs med vänsterhanden (såvida man inte programmerat om ISO till främre eller bakre rullhjulet).

Fujifilm X-pro 3 bakifrån
Fujifilm X-Pro 3 bakifrån med displayen utfälld 90 grader. De två knapparna längst till höger är väldigt ”anonyma”.

Den gömda skärmen

Jag tänkte lyfta den mest kontroversiella delen med kameran, skärmen. Sedan digitalkameran entrade marknaden har fotografer enkelt kunna förhandsgranska sina nytagna foton via kamerans bakre skärm. Man kan såklart göra det även på X-Pro 3. Det kräver dock att man först fäller ner den då skärmen riktas in mot huset. Detta designval fick en hel del kritik efter lanseringen. Många skribenter och Youtubers har dock backat och insett dess fördelar. Personligen tyckte jag att det var både modigt och spännande av Fujifilm att tänka utanför boxen kring skärmen. X-Pro serien har alltid varit en flört till det analoga, så är det någon serie från Fujifilm som bör ha denna typen av lösning så är det såklart ett hus i X-Pro serien.

Det kanske bara är på grund av nyhetens njutning, men under den tid jag fotat med X-Pro 3 har jag själv märkt hur mycket mindre jag håller i kameran, på ett bra sätt. Det är annars så lätt att fota en händelse för att sedan luta kameran mot magen för att se resultatet. Nu släpps snarare kameran fri att få hänga i sin rem runt nacken medan jag själv blir en del av nuet.
(Vid ett kritiskt läge så är det bara fälla ner skärmen för att se resultatet.)

Förutom ovan nämnda tankar så finns det nog ingen skärm som är mer skyddad än den på X-Pro 3. Den är såklart skyddad från stötar och smuts, men också från kind och fingrar. Den textur som nu finns där håller sig betydligt finare och kommer troligtvis få ett ganska snyggt slitage i längden.

Fujifilm X-pro 3 bakifrån
Fujifilm X-Pro 3 bakifrån med displayen infälld.

Skärmar i överflöd

Som ni ser på bilden ovan så har Fujifilm kompenserat bortfallet av en klassisk display med en liten skärm. Denna visar i stort sett bara olika filmsimuleringar, om man använder sig av det. Den kan också visa kamerans inställningar och batterinivå. Här kan jag dock hålla med om den kritik som Fujifilm först fick. Detta känns mer som ”en kul grej” än en ”smart lösning”. Jag har i stort sett aldrig haft någon riktig användning av denna skärmen. Det är nästan så att den inte behöver vara där alls.

Fujifilm X-pro 3 liggande
Ovansida och framsida av Fujifilm X-Pro 3.

Fujifilms val av material ger en solid känsla

X-Pro serien är känd för sin robusta känsla, X-Pro 3 är inget undantag. Huset är byggt i titan vilket ger en väldigt trevlig och hållbar känsla. Det matchar helt klart känslan i X-H1 som tidigare var den mest robusta kameran från Fujifilm. Även reglagen känns väldigt trevliga att hantera med ett skönt motstånd i rattarna och trevlig feedback i slutaren.

På tal om slutaren, här har vi något som får öronen att göra volter för varje exponering. Det finns såklart olika åsikter och framförallt tillfällen för ett trevligt ljud när bilden tas. Slutarmekaniken i X-Pro 3 bjuder på ett riktigt tillfredställande ”klick” vilket gör att man nästan vill slita på den i onödan.

Fujifilm X-pro 3 framifrån
Framsida av Fujifilm X-Pro 3.

Designen hos Fujifilm X-Pro 3 har växt på mig

Tidigare har jag varit rätt skeptisk till X-Pro seriens design, men det har helt klart ändrats! Speciellt nu när jag använt den personligen och märker av dess fördelar. Den är klassisk, snygg och tidlös. Den talar mer än de flesta konsument/semipro-kamerorna på marknaden som Sony, Canon och Nikon. Då jag köpte en (knappt) begagnad enhet så var utbudet av varianter högst begränsade, så det blev den enkla svarta modellen. Kameran finns även med en mer slitstark beläggning som Fujifilm kallar Duratect. Nackdelen med dem är att de ska dra åt sig märkbart fler fingeravtryck. Med andra ord är de nog mest snygga direkt ur förpackningen.

Fujifilm X-pro 3 framifrån
Framsida av Fujifilm X-Pro 3.

Så var det den där optiska sökaren

Detta är väl egentligen Fujifilms största sellingpoint för X-Pro serien (och X-100 serien). Den optiska hybridsökaren. Då detta inte är en spegelreflexkamera, som visar det objektivet ”ser”, så får du förlita dig på en vit ram som visar vad sensorn fångar upp. Denna ram blir större och mindre beroende på brännvidd. Mest är den optiska sökaren till för Fujifilms fasta objektiv mellan 23-50 mm. 23 – 35mm är nog de mest optimala då ramen blir något liten med brännvidd på 50mm. När jag sätter på min telezoom (50-140mm f2.8) försvinner 1/4 av synfältet på grund av linsen. I dessa lägen är den digitala sökaren helt klart att föredra.

Här ser man den optiska sökaren när telezoomen sitter på. Det som finns i den lilla vita ramen är vad som fångas på bilden när den är som mest inzoomad.

Nedan finns ett galleri tagna med Fujifilm X-Pro 3 tillsammans med Fujinon 35mm f1.4 alt. Fujinon 50 – 140 f2.8. Alla bilderna är exporterade endast med Fujifilms filmsimulering ’Classic Negative

Alla bilderna i inlägget är tagna av mig, därmed har jag full upphovsrätt av dem.

Publicerad den 1 kommentar

Från Fujifilm X-H1 till X-Pro 3 – Going back memory lane

I mars 2019 slog jag slag i saken och köpte min första ’riktiga’ kamera, en Fujifilm X-H1. Detta är helt klart Fujifilms märkligaste kamera. Det är utan tvekan ett av deras bästa hus, i min mening. Ändå gick det åt skogen. Kameran, som var en av företagets främsta premium-hus rensades till slut ut för mindre än deras senaste instegsmodell.

Fujifilm X-H1 är en pansarvagn byggd för att tåla allt. Den funkar i alla lägen och har inbyggd bildstabilisering så man kan fota skarpa bilder med långa slutartider utan stativ eller annan utrustning. Ergonomin är ljuvlig, likaså sökare, skärm, sensor och reglage. Att gå från tidigare instegsmodell Fujifilm X-T20 till X-H1 gjorde en väsentlig skillnad i mitt fotande och det har minst sagt varit de mest givande 1,5 åren under den tiden jag fotat.

Allt gott har dock ett slut. Jag har nu bytt till en Fujifilm X-pro 3, dels på impuls, men också på grund av en längre stunds funderingar. Innan jag går vidare och pratar mer om X-pro 3 och mina tankegångar kring detta byte så tänkte jag gå igenom topp tio foton jag tagit med min X-H1.
Fotona är inte sorterade i någon form av rankinglista.

Topp 10 – Fujifilm X-H1

Svamp i skog
Fotad i Dals-ed, svamepns färgglada hatt fångade min blick på fem meters håll.
Fujifilm X-H1 – Fujinon 35mm f1.4 – ISO 200 – Bländare f2 – Slutartid 1/80
solnedgang over Savelangen
Fotad i Sävelången, ståendes på ett grund utanför Ingareds Badplats (montage).
Fujifilm X-H1 – Fujinon 16mm f1.4
bastu i sjo
Sävelången, ut över Ingareds båtbrygga/ bastutunna
Fujifilm X-H1 – Fujinon 23mm f1.4 – ISO 200 – Bländare f5.6 – Slutartid 15 min
fyr i lantlig miljo
Vy över Morups Tånge fyr utanför Falkenberg
Fujifilm X-H1 – Fujinon 50-140mm f2.8 – ISO 200 – Bländare f2.8 – Slutartid 1/1250
grand i svartvitt
En gränd från Nääs Fabriker, fotad tidig morgon. Denna finns även som canvas i 50 x 70cm
Fujifilm X-H1 – Yashica 50mm f1.4 – ISO 12800 – Bländare f5,6 – Slutartid 1/125
apa som kissar pa hand
Apa som passar på att hålla hygienen på topp under Corona-pandemin
Fujifilm X-H1 – Fujinon 50-150mm f2.8 – ISO 200 – Bländare f2.8 – Slutartid 1/400
bjorkskog med farg
Från en björkdunge på en Ö i Ömmern
Fujifilm X-H1 – Fujinon 50-150mm f2.8 – ISO 200 – Bländare f2.8 – Slutartid 1/125
grotta med vatten
Från Cuevas del Drach vid sydöstra Mallorca
Fujifilm X-H1 – Fujinon 16mm f1.4 – ISO 400 – Bländare f2.2 – Slutartid 1/8
Man kastar in gran i eld
Eldning av påskefyr på Björkö i Göteborgs norra skärrgård
Fujifilm X-H1 – Fujinon 23mm f1.4 – ISO 200 – Bländare f1.8 – Slutartid 1/250
bathus i skog med spegelblank sjo
Båthus liggandes i Sävelången, fotad från Norsesunds tågstation
Fujifilm X-H1 – Fujinon 50-150mm f2.8 – ISO 200 – Bländare f5.6 – Slutartid 1/60

Fujifilm X-pro 3 möter det analoga

Fujifilms X-H1 har varit grym att fota med. Den är solid och har väldigt trevliga rattar och reglage som kan göra fotandet väldigt enkelt, samtidigt som man kan köra helt manuellt på ett traditionellt vis. Det har dock alltid varit väldigt digitaliserat då hela huset är fullmatat med teknik.

De senaste åren har suget efter det analoga krupit sig allt närmre. Mycket på grund av att jag då tvingas förlita mig på mina egna kunskaper. Det sätter också begränsningar för mig själv så som att varje bild kräver mer fokus då rullen har ett slut. Det tar dock emot när det analoga kräver framkallningsprocess, scanning av negativ etc. Det är inte alls omöjligt att den processen kommer ta över med tiden. Men som det ser ut nu är Analogt inget alternativ. Det är här X-pro 3 kommer in i bilden.

Fujifilm X-pro 3 bakifran
Fujifilm X-Pro 3 med sin stilrena baksida som får dig att minska skärmtiden
Canon 5D Mark IV – Sigma ART 24 – 105mm f4 – ISO 500 – Bländare f7.1 – Slutartid 1/60

Designen hos X-pro 3 kan nog uppfattas som just en analog kamera vid ett första ögonkast. Den dolda displayen fick en hel del kritik innan kameran släpptes Nu är den släppt och snarare hyllad, av vissa. Än så länge gillar jag det skarpt. Det gör att jag släpper ner kameran längs höften och lever i nuet istället för att vila kameran mot magen för att se över bilden som just fotats. Jag får lita på min kunskap, precis som grundtanken med att fota analogt var.

Inom en vecka eller så planerar jag att ägna ett helt inlägg åt X-Pro 3 här på bloggen. Där kommer jag även lägga upp ett par bilder tagna med kameran, troligtvis främst med den nya filmsimuleringen Classic Negative som har visat sig vara en riktig supersimulering!

Publicerad den 1 kommentar

Nio delar av Olofsbo

Fyra dagar av sista semesterveckan avnjöts i Olofsbo norr om Falkenberg. Förutom 80 bilder på familjen fick jag även till dessa nio bilder på Olofsbos närområde. Riktigt fina vyer med havet ständigt närvarande.

Alla foton är tagna med Fujifilm X-H1 + Fujinon 50-140mm f2.8.

Publicerad den Lämna en kommentar

Monokrom +, en modifierad version av Fujifilms Monokrom

De senaste månaderna har jag börjat köra allt mer manuellt med min Fujifilm X-H1. Och nu har jag efter en tid modifierat klart mitt första egna recept baserat på filmsimuleringen Monokrom+R. Jag tänkte visa lite testbilder samt jämförelsebilder på min modifierade version och standardversionen av Monokrom+R. Självklart så hittar ni receptet längst ned om ni skulle vilja testa själva.

Info: Detta blir ett litet nördigare inlägg inriktat på Fuji X-foto innehållande foton och text. 🙂

Testbilder

Jag tänker att man till slut hamnar där. Att experimentera med svartvitt är nog ofrånkomligt som fotograf. För min del brukar det infalla under vinterhalvåret när allt ändå är så mörkt, grått och trist. Men i år är första gången jag jobbar med en egenmodifierad filmsimulering. I grunden kör jag på Monokrom+R för att höja kontrasten.

Alla bilderna är tagna med manuell ljusmätare och då legat +1 på skalan för att inte bli för mörka. Det syns lite tydligare på standard Monokrom+R som är betydligt ljusare i högdagarna. Men det går såklart bra att justera i efterhand i Lightroom. Grundtanken är dock att man ska kunna ta bilderna direkt ur kameran (SOOC – Straight out of camera), via mobilappen eller liknande.

Tidigare i bloggen finns ett inlägg där jag testar ett recept som ska simulera den klassiska Kodachrome-filmen. Den simuleringen har jag dock inte gjort själv, den är gjord av Ritchie Roesch för bloggen Fujiweekly.

Jämförelsebilder mellan Monokrom+ och Fujis Monokrom+R

Recept:
– Filmsimulering: Monokrom+R
– Dynamiskt omfång: 400
– ISO: 1600
– Kornighet: Stark
– Vitbalans: Glödlampa (R:0 B:0)
– Högdagar: +4
– Lågdagar: -2
– Skärpa: -1
– Brusreducering: -4
– EV+1

Följ gärna min Instagram-profil, Sensor_art, där jag under vintern fokuserar på svartvita foton.

Publicerad den Lämna en kommentar

Vardagsmotion med kameran i regnet

För att få lite vardagsmotion tog jag, under lördagen (15/12), en promenad mellan tågstationerna Norsesund och Floda. Med de tunga grå molnen och det lätta regnet ständigt närvarande försökte jag fånga promenadens finare delar med kameran. Jag tog med mig min 35mm f1.4 och min nyligen inköpta Tokina 135mm f2.8. I detta inlägg kommer jag mestadels låta bilderna få tala för sig.

Smala björkar framför granskog
Tokina 135mm f2.8

Björkar är nästan alltid fina. Speciellt när de är smala, står tätt ihop och har en fin mörk bakgrund som kontrast till den vita smäckra stammen. Miljön runt detta foto var ett mindre smickrande kalhygge, så jag är glad att jag hade med mig min 135mm så jag slapp allt trökigt runt om. Det är inte alls omöjligt att jag går tillbaka hit nästa sommar för att få en liknande bild med björkarnas ljusgröna löv.

Suddig bild på tåg
Tokina 135mm f2.8

Bilden ovan är lite av en idé jag fick på plats. Osäker på om jag gillar resultatet lika mycket som jag gillade tanken. Planen var att sätta ett skarpt motiv i en suddig miljö. Tåget fotades med 1/500 dels sekunds slutare medans omgivningen fotades under en sekund. Kollar man noga så har jag matchat tåget med en av de lite skarpare rälsdelarna. Samt lagt en svag kopia på den lite svagare rälsdelen. Har du tankar om detta och om hur det eventuellt skulle kunna förbättras får du gärna lägga en kommentar längst ner.

Skarp stolpe över suddig bakgrund
Fujinon 35mm f1.4

Precis som med tåget ovan så är även detta lite av ett experiment. Inspirationen är hämtad från instagramkontot @Mashallahwallah. Jag kommer troligtivis testa detta några mer gånger för att få ett bättre resultat.

Publicerad den 1 kommentar

Tokina 135mm f2.8, brist på teknik ger charm

Precis som många andra som kör spegellöst så beställer jag gamla manuella linser då och då. Tack vare den digitala sökaren kan man få hjälp med att se vart fokus ligger. Det i sin tur gör att autofokus inte riktigt blir lika viktig som den är på spegel-kameror. Senaste linsen jag köpt är en telelins på 135mm från Tokina med ljusstyrkan f2.8. Här nedan kommer lite första bilder och tankar kring linsen.

Tokina 135mm f2.8 inhandlades av en anledning. Det var ett billigt sätt att känna på brännvidden och ljusinsläppet då jag planerar att köpa en Fujinon 50-140mm f2.8. Fujis lins är dock betydligt dyrare, då känns det bra att få känna lite på omfånget innan man slår på stort. Då jag fotar med en Fujifilm X-H1 (APS-C sensor) så motsvarar brännvidden cirka 200 mm på en fullformatskamera. Sedan tidigare har jag även ett Tokina 200mm f3.5 som jag bland annat fotade Timo Räisänen med när han spelade på Liseberg i höstas. Den motsvarar cirka 300 mm på fullformat.

Timo Räisänen på Liseberg 13/9-19. f5.6, ISO10000, 1/2500sek.

Tokina bjuder på en analog känsla

Det är såklart orättvist att säga att linsen är tekniskt dålig om man jämför den med dagens rakbladsvassa linser. Och att linsen är något oskarp behöver verkligen inte betyda att den är värdelös. Sen ska man ta med i beräkningen att det kan skilja en del från lins till lins då de har ett par decennier på nacken.

När det kommer till handhavande så är fokusringen mjuk och följsam, om än något trög. Den sträcker sig ungefär 270 grader vilket gör det svårt att gå från närmast till oändlig fokus på ett och samma vrid. Bländarringen går från f2,8 till f22 i sju steg. Dessa känns fasta och direkta att ställa in.

Svartvit bild över vass, sjö och dimma. Tagen med Tokina 135mm f2.8
Bilden ovan är tagen med bländare f16, ISO 8000 och slutare 1/8000 sek

Det roliga med gamla linser är att man kan utnyttja dess åldrande till fotots fördel. Därmed kan man få en lite mer analog känsla. Motivet ovan är fotat i RAW och justerat i Lightroom. Det var underbart vackert på plats. Men solen sken skarpt rakt in i linsen, som inte hade motljusskydd. Så den effektfulla solkatten i övre delen av bilden fick jag placera lämpligt för att skapa en passande effekt.

I albumet nedan kan ni se lite fler bilder i både svartvitt och färg från min första promenad med den ”nya” linsen. Alla är fotade i RAW och justerade i Lightroom.

Alla ovan bilder är tagna med Tokina 135mm f2.8 i kombination med Fujifilm X-H1.

Värt pengarna för roliga experiment

För ynka 208 kr var objektivet helt klart värt pengarna. Jag kommer garanterat sätta på denna linsen flera gånger på min kamera. Troligtvis mest för lek, eller när jag planerar att fota svartvitt/vintage. Närgränsen är på hela 1,5 meter vilket gör att man inte kommer jättenära motivet. Men det fungerar å andra sidan i de flesta lägen.

Nedan kan ni se bilder på objektivet när de sitter på min Fujifilm X-H1. Dessa är tagna med Canon 5D Mark IV tillsammans med Sigmas 50mm f1.4 Art.