Publicerad den Lämna en kommentar

Rollspel via Instagram blir en resa för Karkarotz

Stor båt i medelhavet

Under två veckor har jag och mina följare lagt grunden för ett äventyr via min story på Instagram. Det är ett improviserat äventyr där följare och tärningar styr nästan lika mycket som jag själv. Än så länge är jag uppe i 2.000 ord och cirka 139 röster.

Det slog mig att fortsätter man med ett stycke om dagen under ett helt år så blir det runt 50.000 ord. Nu får vi se hur pass bra detta blir. Kanske blir det en e-bok av resultatet. Däremot visar det att 15 minuter om dagen kan bli en hel bok efter ett till två år vilket är en rätt intressant tanke.

Instagram blir ett verktyg för att utvecklas

Min idé fungerar som så att jag skriver ett stycke via min story på Instagram. Därefter lägger jag en omröstning om karaktären ska göra si eller så. Resultatet läggs som grund till fortsättningen av nästa stycke. Det är både lärorikt och roligt att jobba såhär då hela berättelsen blir smått improviserad då jag själv inte riktigt vet vad som kommer hända under nästa stycke. Det öppnar också upp för alla som följer mig att vara med och påverka berättelsen.

Ibland när jag lägger ut en omröstning så kan den kännas ganska tråkig. Rättare sagt, varje gång jag lägger ut en omröstning så känns den ganska trist. Men det är ju lite så med skrivandet. Som författare gör man små val om ens karaktär ska gilla det ena eller det andra, om hen ska gå åt höger eller vänster. Och resultatet av ett ganska trist val kan påverka såväl historien som karaktärer.

Följ mig gärna på Instagram och var en del av berättelsen om Karkarotz.

Publicerad den Lämna en kommentar

Tolv delar av livet blir e-bok.

Nästa vecka kommer Tolv delar av livet att släppas som e-bok via näthandeln. För att ”fira” det och erbjuda lite underhållning i coronaisoleringen kan man nu välja sitt eget pris för ett DRM-fritt exemplar i valfritt format.

Har du läst klart dina böcker, lyssnat på alla poddar som är intressanta och sett alla roliga youtube-klipp på söta katter? Då kanske det skulle passa bra med en antologi med tolv lagom korta noveller för en kortare bussresa, fika eller varför inte toabesök, om man så vill.

Som tur är så har jag just en sådan. Och denna vecka kommer du kunna välja priset från 1kr till 1 miljon om du så vill. Swisha valfritt belopp till 073-972 63 19. Skriv din mail som meddelande och gärna önskat format (epub, PDF etc.) så kommer du få e-boken som fil i din in korg så fort som möjligt. Missar du att skriva din mail så kommer du få en länk via sms där du kan ladda ner filen.

Tolv delar av livet som e-bok
Tolv delar av livet som e-bok

Detta är mitt sett att dela med mig av underhållning/kultur till folk som är intresserade av att läsa men kanske inte har någon direkt framtida löneutbetalning på gång pga. av varsel och konkurs. Eller så har du det.

Jag kommer inte lagra vare sig mailadresser eller telefonnummer för framtida erbjudanden eller reklamutskick. Erbjudandet gäller fram till och med den 26 april.

Från instagram

Visa det här inlägget på Instagram

Titel: Tolv delar av livet Författare: 11 olika Förlag: G.J Produktion 2019 hade Gustaf Jansson en novelltävling, Novellstugan. Tanken var att det skulle bli en vinnare varje månad, där varje månad hade ett tema, men kunde även ha ett ledord som skulle vara med i texten. I denna antologin kan vi nu läsa de vinnande bidragen, som är helt olika, och som berör det mesta i livet. Vi får läsa om humor, sorg, spänning, drama, relationer och kärlek. Boken är väldigt lättläst, då varje novell endast få ha tusen ord. Vissa noveller berörde mig mer än andra. Som stannade kvar efter att jag läst boken.Någon fick mig att skratta, men det fanns även de jag snabbt glömde bort. En trevlig idé att göra en antologi av vinnande bidrag. Tack snälla för att du frågade om jag ville läsa den @_gustaf_jansson #gjproduktion #tolvdelaravlivet #antologi #novellstugan #noveller #novellsamling #boktips #bokrecension #recex #läsmig

Ett inlägg delat av @ stinas_boksida

Publicerad den 1 kommentar

Antologi – Tolv delar av livet: En antologi

Antologi i miljö

Under november 2018 kom jag på en genialisk idé, att anordna en novelltävling. En tävling är ingenting utan ett pris, så det fick man ju ordna, tänkte jag. Efter ett antal mail till diverse företag så tänkte jag, skit samma. Ska man få någonting gjort får man göra det själv. Det är såklart inte helt sant, för i stort sett alla orden i denna antologi är skrivna av totalt elva olika författare. Men grunden gjorde jag i alla fall själv.

Grundtanken var att inspirera och ge skrivintresserade personer en plats att skriva korta men betydande noveller på specifika premisser. Med start i en författargrupp på Facebook januari 2019 gav jag ut instruktioner om hur första deltävlingen gick till. I slutet av månaden skickade jag ut ett inlägg på min Facebooksida där bidragen skulle publiceras som kommentarer. Röstningen var tänkt att ske via ”likes” på novellerna. Detta visade sig dock bli en aning ojämnt då folk med stora nätverk fick klart övertag, något som jag borde ha anat redan i november…

Antologi till morgonkaffet
Framsidan av Tolv delar av livet: En antologi

Att slutföra ett projekt

Så fortlöpte det månad efter månad under 2019. Månaden började med en uppgift; ”Skriv en novell om >tema<, ”Utgå från detta foto” etc. Tillslut blev det en antologi på tolv noveller á max 1000 ord. Det var såklart målet hela tiden, men det är inte alltid man når sina mål, så det känns fortfarande väldigt skönt att slutföra ett projekt som omfattar 365 dagar.

Vinsten fick bli ett fysiskt exemplar av boken och ett rabatterat pris av ett antal böcker. Detta var förutsättningarna från start och än så länge så har de känts uppskattade, vilket är roligt.

Nu kan jag bocka av ett av målen med 2020 och blicka fram mot andra utmaningar året har att erbjuda, som att samla på mig så mycket toapapper jag kan under rådande omständigheter …

Antologin finns bl.a. hos Bokus och Adlibris. Och detta är viktigt! Den kommer endast att säljas under 2020. Därefter går ALLA rättigheterna till författarna och jag vet att vissa har planer på att utveckla deras noveller till böcker. Så mitt mål att inspirera var tydligen inte helt förgäves. Kul!

Publicerad den Lämna en kommentar

Novell: En brusten nation

Här kan ni lyssna eller läsa min novell ”En brusten nation”. Novellen skrevs inför riksdagsvalet 2018 och tar upp frågor kring politik, sociala medier och hur relationer kan splittras när radikala åsikter sprider sig i landet.

Novell: En brusten nation

Jag vaknar inte av mitt alarm, inte av fåglarna, inte heller av grannens väckarklocka som allt för ofta väcker mig överdrivet tidigt. Jag vaknar av en klump som sitter djupt inrotad i min mage. Samma klump har väckt mig den senaste veckan. Jag vrider på mig i sängen och sträcker ut armen efter mobilen. Den skarpa skärmen sticker i ögonen på mig, klockan visar 04:56. Högst upp på skärmen ser jag nattens notiser, mestadels Facebook och lite från Twitter. 

Gårdagens kommentarer drar sig till minnes. Med sömnens distans inser jag att allt är helt meningslöst. I det stora hela är alla mina vinklar och analyser som en liten njursten. Otroligt liten och obetydlig, men smärtar rejält. Tyvärr mest på mig. Trots min personliga genomskådning kan jag inte motstå att se vad idioterna svarat på mina argument. Jag börjar med Facebook, det är där de mest uppblåsta häckar.

“Din jävla vänsteridiot, du förtjänar inte att bo här!”
“Hur kan du säga så om det land dina farföräldrar byggt upp?”
“Tror du verkligen själv att den så kallade “regeringen” kan styra upp detta kaos de ställt till med?”

Svaren är många. Ovanligt många. Det mesta känns meningslöst att svara på. Igår hade jag säkert formulerat något smart i glödens hetta, men nu. Nej. Det finns inget jag kan göra för att styra upp Facebooks eviga flöde av idioter. Frågan är om ens Mark Zuckerberg kan få bukt på skiten han startat. 

Jag kastar bort mobilen till sängbordet igen och försöker somna om. Ögonen är tunga men hjärnan maler på. Den senaste veckans problem tumlar runt i huvudet som en tegelsten i en torktumlare. Huvudet är varmt och tankarna är tunga. Den migrän som kommer och går börjar kännas av. 

Jag sparkar av mig den lilla bit täcke som täcker min nakna kropp. Det är fortfarande tropisk hetta i sovrummet trots vidöppna fönster och en fläkt som stått på högvarv hela natten. Denna sommaren kommer gå till historien som en av de varmaste i manna minne. Vissa dagar känns det nästa som att fukten från min kropp ska lösa upp tapeten från väggarna. Termometern visar 28 grader inne, bara den vetskapen gör att jag svettas lite extra. Jag kommer inte kunna somna om. Alla tankar, värmen och huvudet, det går inte.

Lägenheten är liten, väldigt liten. Så pass liten att jag kan sätta på kaffebryggaren när jag satt mig upp i sängens fotända. Det kändes som en smart lösning när jag flyttade in. Det senaste året har jag funderat på om det kan varit ett av mina sämsta val? Det har helt klart tagit mitt koffeinberoende till helt nya nivåer.

Tillsammans med det puttrande ljudet från kaffebryggaren sprider sig aromen från kaffet genom det lilla utrymmet som föreställer mitt hem. Väggarnas mörka tapeter tonar ner den redan dova sänglampan vilket leder till att jag knappt ser TV:n som står framför mig. Fjärrkontrollen syns dock tydligt under sänglampan. Jag sträcker mig efter den och sätter på TV:n.

Skärmen visar två män och en kvinna. Troligtvis någon repris från en partiledardebatt inför höstens val. Den ena mannen är Sven Torsson, partiledare för FS – Framtida Sverige. Kvinnan är Anja Gabrielsson, partiledare för S – Socialisterna. Den stackars mannen som står emellan dessa ser vilsen ut, nästan rädd. Anja ser sammanbiten ut. Sven står med en tålmodig blick och bemästrar ett intensivt lugn.

“Det finns inga seriösa källor som tyder på att det du säger är sant”, hörs en kvinnlig röst.
“Vi vill Sveriges bästa, trygghet skapar ett stabilt samhälle”, säger en manlig röst.

Rösterna fortsätter, mer eller mindre, aggressivt bekämpa varandra medan jag häller upp mitt kaffe och brer ett par mackor. Datorn som låg på köksbänken ligger nu i mitt knä. Samtidigt fortsätter rösterna från TV:n mala på mot varandra. Den stackars diplomaten mellan dessa ledare gör så gott han kan för att hålla en acceptabel ton på de båda. Han lyckas inte så bra. Jag smuttar på kaffet och spiller lite på datorn. Jag tar en bit av täcket för att torka av det. Sedan går jag in på en av alla nyhetssidor som ligger bland mina bokmärken. Inte mycket nytt sedan jag lämnade ifrån mig datorn igår runt 22-tiden. Istället går jag in på Facebook för att öppna upp Messenger. Senaste meddelandet till Mattias står som läst, fortfarande inget svar.

Jag: ”Du kan återkomma när du funderat på hur du vill ha det!” 10 dagar sedan.

Han har inte svarat, inte ringt. Hur tänker han? Kommer han höra av sig? Behöver han höra av sig? Ärligt talat vet jag inte. Jag vet inte om jag behöver en person med det tankesättet i mitt liv. 

***

Bussen stannar, jag kliver ur. Mattias står lutad mot en lyktstolpe, alltid först. Mattias rätar på sig och säger “Hej”. Jag lyfter armarna för en inbjudan till kram och säger “Tjenare Matte”.
Jag har känt Mattias hela livet och vet precis när något är fel. Han kollar ner i marken när jag börjar prata med honom. Han känns ofokuserad i sina svar. Något är definitivt fel. 
Jag försöker få ögonkontakt och frågar “Hur är det med dig?” Han bemöter ögonkontakten något flackande och säger “Morsan har fått sparken.” Jag blir tyst en stund, “Tråkigt” får jag ur mig. “Vad händer nu då” fortsätter jag i brist på fantasi. “Vem fan vet, det är väl någon annan jävel som får hennes jobb. Brukar det inte vara så? Något program som hjälper folk in i arbetslivet.”

Mattias ton är aggressiv, nästan hotfull. Hans blick stirrar ner i marken. 
Jag rycker till och frågar “Hur menar du?” Mattias kollar på mig igen, “Ja, det finns ju andra som behöver jobb mer. Tydligen. Du vet väl hur det är?”
En olustig känsla sprider sig inom mig. Grusvägen längs bäcken knastrar under mina fötter i den totala tystnaden som lagt sig över oss. Miljoner tankar snurrar i mitt huvud medan vi går där. En minut, två minuter.  Kan han inte säga någonting snart? tänker jag. Jag vet att Mattias har ändrats en hel del de senaste åren. Hans syn på samhället har förändrats och våra plattformar glider allt längre ifrån varandra på den politiska fronten. 
Jag klarar inte av tystnaden längre, jag måste fråga rakt ut. “Så du menar att din mamma inte får behålla sitt jobb för att en nysvensk ska ha det?”

“Ja, jag har hört det från flera håll. Företagen varslar sin personal på grund av omstruktureringar. Sedan tar de in praktikanter som behöver komma in i arbetslivet. De jobbar nästan gratis i ett halvår sedan går de vidare.
”Jag tittar skeptiskt på honom och frågar “Var inte din mamma receptionist?” 
Mattias kollar mot mig och säger “Jo, vad spelar det för roll?”
Jag stannar och kollar på Mattias. “Tror du på fullaste allvar att Cleantec varslar deras receptionist för att ta in visstidspersonal som knappt kan det Svenska språket?” Jag skakar på huvudet och fortsätter gå.
Mattias går vidare och säger “Fan vet jag, men något skumt måste det vara. Varför skulle de vilja bli av med morsan?”
“Vet du om hon skötte sitt jobb?”
“Va fan menar du med det? Det är klart hon sköter sitt jobb.”
Jag andas ett par gånger. Detta kan slå fel, riktigt fel. “Minns du när din pappa dog? Alkoholen?”
Mattias tystnar en lång stund. Så pass lång stund att jag måste upprepa mig, “Minns du?”
“Klart jag minns!” säger Mattias häftigt. “Men det gäller inte nu!” säger han minst lika häftigt.
Jag svarar snabbt. “Hur vet du det? Du bor inte hemma längre.” Oron att jag startat något allvarligt sköljer över mig.
Ett par på en bänk bredvid grusvägen rycker till när Mattias ger ett skarpt svar. “Men va fan, jag känner väl morsan?”

Resten av promenaden är tyst. Jag försöker fokusera på annat. Naturen runt slingan är vacker, trots att den olidliga hettan har tagit hårt på både träd och gräsytor. Träden står täta och jag ångrar att jag inte tog med mig kameran. Då hade jag i alla fall fått något vettigt ur den här timmen.
Mattias säger “Hej då” och går upp mot centrum när vi kommer tillbaka där vi startade. Jag bestämmer mig för att fortsätta gå hem istället för att ta bussen. Så långt är det inte.

***

– Pling! –

Om jag visste vad det plinget skulle leda till, hade jag aldrig plockat upp telefonen ur fickan. Men saker är lätta att ångra i efterhand. 

Mattias: ”Du fattar att du är naiv va?”
Jag: ”Vad menar du?”
Mattias: ”Jag fattar inte hur du kan tro på det du själv säger!” 
Jag: ”Jag hänger inte riktigt med på vad du menar?” 
Mattias: ”Med tanke på vart samhället är på väg så är det väl rätt uppenbart att felet inte ligger hos min mamma?”
Mattias: ”Det händer överallt, våldtäkter, skottlossningar, bomber, misshandel.”
Mattias: ”Bara för att mammas uppsägning inte är ett brott så måste man ta det på allvar.”
Jag: ”Wow, detta blev väldigt allvarligt!”
Mattias: ”Öppna upp ögonen!” 
Mattias: ”Bli inte överraskad om något kommer hända dig, eller din familj snart också.” 
Jag: ”Va?”
Mattias: ”Ingen går trygg idag. Det är skit varje dag.”
Mattias: ”Är det inte misshandel så är det rån, våldtäkt eller någon som blir skjuten.”
Mattias: ”Det är fan läskigt att gå utomhus idag.”
Jag: ”Tror du kan lugna ner dig. Så kritiskt är det inte.”
Mattias: ”Tror du får öppna upp ögonen. Sverige förändras.”

Telefonen plingar, plingar och plingar. Meddelanden är långa, korta, arga, ledsna. Jag svarar, försöker förstå, försöker försvara. Mina svar besvaras med mothugg. Att jag är naiv och blåögd. 

***

Jag kollar Messenger igen. 
Jag: ”Du kan återkomma när du funderat på hur du vill ha det!” 10 dagar sedan.

Jag dricker upp det sista kaffet och tar en tugga av mackan. Debatten fortgår i bakgrunden. Någonting om pensionsbeskattningen nämns. Solen börjar ta sig upp från horisonten och ljuset från fönstren fyller den lilla lägenheten. Jag trycker ner Mattias chattfönster och scrollar flödet. Det känns som att hela Facebook är en valkampanj med inslag av reklam och tokiga katter. Varje dag matas jag av dessa länkar som försöker smutskasta olika partier. Länkarna bär någon spydig eller ibland vitsig kommentar. Jag försöker bortse från de mer högerpopulistiska inläggen, mest för att slippa huvudvärken som uppstår efter ytterligare timmar av meningslöst argumenterande med tegelväggar och nättroll. Plötsligt ser jag en rubrik som lyder ”FS, snart Sveriges största parti.” 327 kommentarer. Jag kan inte hålla mig, jag går in för att se hur folk reagerar på den nya mätningen. Åsikterna är delad. 

“Hur kan ni vara så blåögda?”
“Jag kan inte fatta hur det blev såhär!”
“När ska ni förstå att detta INTE kommer gynna Sverige?!”
“FS behövs för att städa undan gubbarnas oreda.
“Man blir mörkrädd… Av att gå i Sverige idag!”
(Svar) “Haha, helt rätt”
(Svar) “Vad fan menar du med det?”
(Svar) “Kan du inte läsa Svenska eller?”
“Välkommen till ett bättre Sverige”

Jag slutar att läsa kommentarerna och börjar istället att läsa namnen på de som skrivit dem. Det finns några enstaka Hassan, Mohammed eller Sanaz. Men mestadels är det namn som Per, Helena, Magdalena, Sven eller Mats, gärna med ett son-efternamn. Det är helt vanliga Svenska namn. Vi krigar mot varandra på sociala medier. Via nätet utövar vi ett digitalt inbördeskrig som delar landet i två delar. För skojs skull går jag in på sidan som delat länken för att öppna nästa kommentarsfält. Samma där. Jag börjar tänka på Mattias, och mig. Vi bråkar över något som skapats av samtiden. Ett digitalt krig som ska främja vårt fysiska samhälle via spydiga kommentarer på nätet. Hur blev det såhär?

Jag öppnar upp ett nytt fönster och söker på “Framtida Sverige”. De första tio länkarna är direkt emot eller helt i linje med FS:s politik. Jag testar att söka på “Socialisterna”. Ett par negativa länkar dyker upp, men det mesta fylls upp av länkar till allmänna nyhetsartiklar om partiet. En ny sökning kring de Svenska partierna ger fortsatt neutrala sökresultat. Min begränsade efterforskning tyder på att FS delar upp Sverige i två läger, för och emot. Detta jämfört med de andra partierna som diskuteras på en helt annan nivå mellan partigränserna. 

Med denna insikten börjar jag scrolla igenom min och Mattias chatthistorik igen. Det är tydligt att vår diskussion följer samma mönster som den på sociala medier. Vi står på var sin sida ett högt staket och kastar skit på varandra. 

FS vill skapa ett tryggt samhälle där de som sköter sig är välkomna. Men hur tryggt blir ett samhälle som är uppdelat i två läger? FS vill bli av med den otrygghet som skapats av kulturkrock och segregering. Men det till priset av åsiktskrock och en segregering på nationell nivå. 

Jag öppnar upp Messenger igen och klickar på Mattias.
Jag: ”Det här kommer inte att fungera…”
Jag: ”Det du står för splittrar samhället, det splittrar oss.”

Jag går in på Twitter för att skriva en ny Tweet. ”De som röstar på FS pratar om en systemkollaps. Det är precis vad som håller på att hända. Sveriges sociala system bryts ned, tack vare åsiktsbarriärer som dras rakt igenom kvarter, familjer och förhållanden. #svpol.”
Jag lägger mig ner i sängen med datorn i knät för att invänta hagelstormen av åsikter och nedvärderande tweets.

Omslaget till novellen ”En brusten nation”.

Mina tidigare noveller på bloggen:
Din tid kommer

Publicerad den 5 kommentarer

Novell: Din tid kommer – baserad på Håkan Hellströms låt

Nedan kan ni lyssna på, eller läsa, min novell ”Din tid kommer”. Novellen är baserad på texten till den nionde låten från Håkan Hellströms skiva Du gamla du fria. Det är en tolkning jag gjort utifrån texten och har ingen koppling till Håkan Hellströms tankar eller mening. Jag hoppas ni gillar den!

Din tid kommer

Ett starkt ljus tränger sig in i mina drömmars värld. Nästan direkt efter följer en enorm knall som väcker mig. Jag ligger som förstelnad i sjukhussängen. Åskan har alltid gjort mig orolig, så när den är såhär intensiv får jag nästan panik. De gångna dygnen har satt sina spår i mitt huvud. Det känns som att hjärnan besitter samma fasta konsistens som klumpig mannagrynsgröt tillagad av en halvt sovande, helt ensamstående, trebarnsmamma. Så paniken klarar inte riktigt av att koordinera sig bort från huvudet.

Några gatlyktor tar sig igenom persiennerna och lämnar sitt varma ljus i det annars kallt sterila rummet. Snabbt, väldigt snabbt, fylls rummet av ytterligare en blixt. Ljuset följs av en än högre knall. Fönsterrutorna skakar av åskans kraft och det dröjer inte länge innan ett ensamt spädbarnsskrik triggar mina moderskänslor och stillar min introverta blixtpanik. Jag startar mobilens skärm och noterar att jag fått hela två timmars sömn.

Jag sätter mig upp i sängen och känner hur huvudet tjocknar till. Samtidigt som kroppen avvänjer sig det vågräta läget från sängen sträcker jag mina armar efter dig, mitt nyfödda barn. Ett barn jag aldrig trodde jag skulle få. Ett barn jag visste skulle vara mitt, bara under fyrtioåtta timmar. De flesta föräldrar får njuta av sina småttingar tills de börjar få åldersrynkor. Själv är jag glad om jag kommer hinna byta din första blöja.

Du tystnar i min famn. Spegelbilden framför mig visar en bild jag ångrar. Den tar bort allt jag önskar dig min son. Din pappa. Jag hade så gärna velat se din pappa hålla sin arm över min axel. Den önskan är det nog många kvinnor som har haft. Du har säkert många syskon runt om i världen. Allt tack vare din pappa som jobbar lika hårt med förförelser som på att bli en världsberömd artist.

***

Nu har du fått höra mitt första svek mot dig. Du är resultatet av mitt misslyckande. Att jag gör saker på fel sätt är också orsaken till att du aldrig kommer veta vem jag är. Jag gav dig mitt allt och de ger oss två dagar som kommer vara resten av mitt liv. Det vi har nu betyder allt för mig och inget för dig. Jag skulle kunna börja förklara redan nu varför du inte kommer få mig som mamma. Varför det är bäst att du inte kommer få mig som mamma. Men jag kommer aldrig hinna berätta klart innan de hämtar dig.

Jag ser in i spegeln igen. Ser världens största misslyckande. Det syns inte bara i de tomma ögonen. Den trötta hyn avslöjar en hel del den med. Så även de ständigt kluvna hårtopparna. En till blixt lyser upp rummet. Jag förväxlar mig själv med ett spöke. Hinner bli lite rädd innan den urholkade hjärnan kopplar ihop alla missanpassade delar. En sjukhussäng, jag och mitt spädbarn.

Du kommer inte få något namn, inte av mig. Du kommer heta: Han, honom, eller lilla killen. Min nacke krokar sig och jag ser ner på det vackraste som finns. Mitt första barn. Inte min första graviditet, men mitt första barn. Om jag hade vetat om denna känsla tidigare i mitt liv hade jag gjort allt för att förhindra din omplacering. Tvångsomhändetagning är ett för starkt ord för mig.

***

I samma stund som rummet känns för klaustrofobiskt krympande tar mina ben fyra steg mot dörren för att nå den mer öppna korridoren. Väl ute möts vi av en värld som skiljer sig från din och min. Här har vi en värld av framtid och visioner. Jag försöker le mot en pappa som går med ett rosa knyte i famnen. Han nynnar på en melodi och tittar skeptiskt på mig. Precis som en gäspning smittar så börjar jag reflexmässigt nynna på Blinka lilla stjärna.

Melodin tonas ut till tankarna om en plats jag skapat för dig och mig. Samtidigt dras en droppe mot marken längs min kind. Jag vet mycket väl att det kommer ta lång tid för dig att nå denna plats. Men den är perfekt för oss. Där krävs inga pengar, inget jobb eller socialt välmående. Det är en plats jag kommer nå snabbare än dig. Troligtvis snabbare än du hinner hitta en värdig mamma och pappa. Vägen dit har varit brokig. Det har tagit tid och energi. Men när du har kommit till den punkten då livet bjudit på allt det har, då är du välkommen till mig igen. Innan dess ska jag se till att bli en person som förtjänar din närhet.

Jag vet att du inte förstår ett ord av vad jag säger. Men jag kan bara förklara mig en gång, för snart är både du och jag borta. Då är det försent att ge dig en rättvis bild av mig. Det är inte mycket i mitt liv som varit bra. Jag har inte haft rätt förutsättningar att bygga upp ett värdigt liv. Det är någonting jag ska försöka ge dig. Det kommer att bli min viktigaste och enda födelsedagspresent. Du kommer få den två dygn försent. Men jag berättar det nu. Det går ändå inte att slå in i papper och band. Jag tror du kommer vara besviken på mig för denna present. Då är det viktigt för dig att veta att hela samhället kommer vara besviket på dig om jag inte ger dig den. Och det är något jag inte tänker tillåta.

Under ett barns första tjugo år får dess föräldrar ta många svåra beslut. Ingen vet konsekvenserna av varken det ena eller andra alternativet. Jag har redan gjort det svåraste valet, och det innan du föddes. Jag stred inte för min rätt att få ta hand om dig. Inte för att jag inte älskar dig, för det gör jag mer än något annat. Nej, utan för att du ska få växa upp och utvecklas till den du vill. Om du bestämmer dig riktigt mycket kan du stiga upp till toppen av världen. Där leker änglarna. Livet kommer bjuda på många hårda smällar. Men ta ingen skit, res dig upp och lär dig av alla misstag. Du har en ängel på din axel, det kommer vara jag. I alla situationer du hamnar i ska jag vägleda dig mot min egen raka motsats. Min förhoppning är att det ska hjälpa dig dit du vill. Din tid kommer, min älskade son. Din tid kommer. Och när den kommer, var uppmärksam så du kan nå nya höjder.

***

Ett larm börjar tjuta över hela avdelningen. Föräldrarna i samlingsrummet sliter sin blick från deras barn, mobil eller tv-skärmen som, mitt i natten, visar någon gammal repris från en fängelseserie. En handfull barnmorskor springer mot rum fem. Dörren hinner knappt slå igen innan två av dem kommer ut igen. Den manliga barnmorskan har den lilla plastvagnen rullandes framför sig med en fokuserad blick på dörren. Den kvinnliga pratar i telefon. Jag hör inte vad hon säger, men rösten låter stressad.

Dörren stängs bakom dem och avdelningen blir tyst igen. Allt som hörs är kvinnliga brittiska röster från tv:n, ett barn som glufsar i sig från sin mors bröst och, snyftningar.
Dörren till rum fem har inte riktigt gått igen. Jag vet att det är fel, men jag kan inte låta bli. Diskret rör jag mig mot dörren. En kvinna sitter på sängen med huvudet mellan knäna. Hon gungar fram och tillbaka. En barnmorska lugnar henne och säger att allt kommer gå bra, att barnakuten är en trappa ner. Kvinnan på sängen har för mycket i huvudet för att kunna ta in barnmorskans välvilliga ord.

Jag tittar ner på ditt harmoniska ansikte och känner en viss skuld. Att livet kan vara så orättvist. Här står jag som varken förtjänar eller får behålla mitt barn. Samtidigt sitter hon där som kanske förlorar sitt barn snabbare än du förlorar mig. Efter en stunds iakttagelser går jag mot mitt eget rum. Jag lägger dig i plastkorgen och sätter mig på sängkanten. Min rumpa sjunker ner i den mjuka sängen och jag njuter inte alls. Tankarna på den rullande vagnen och den gråtande mamman håller mig vaken. Orättvisan i att hon kan ha blivit snuvad på livet innan det knappt börjat.

***

Jag vet inte om jag somnat eller bara dagdrömt. Du skriker igen. Jag tar upp dig i min famn och ger dig mat. Inte som mammorna i samlingsrummet, utan från flaska. Namn och närhet skapar relationer. Och hur mycket jag än vill ha världens bästa relation med dig så kan jag inte. Och det beror helt på mitt ego.

Timmarna passerar och väntan på avskedet närmar sig sitt slut. Tillsammans har du och jag gått runt i en cirkel i vårt lilla universum. Du sovandes mot min hals. Jag nynnandes på Blinka lilla stjärna. Det har säkert gått två timmar vid det här laget. Trots mina försök att fokusera helhjärtat på dig, vandrar mina tankar då och då vidare till mamman i rum fem. Hur går det för hennes bebis? Vart är barnets andra förälder?

Jag går fram till dörren och tittar ut. Det är tomt, tyst och mörkt. En svag snyftning hörs i korridoren. Min nyfikenhet följer ljudet ända fram till rum fem. Jag vet att det är fel. Det är nog det enda jag vet nu. Men, om jag skulle vara ängeln på din axel. Och om du skulle vara i samma situation som jag är i nu. Då skulle jag nog frångå mitt löfte att råda dig min motsats. För rätt kan vara fel. Det låter konstigt, men se här, din tid kommer.

***

Knack, knack.

Jag puttar försynt upp dörren och sticker in huvudet. Mammans plastbytta är fortfarande borta. Hon sitter likadant som sist, gråtandes utan några tårar kvar att gråta. Och hon är ensam, ensammast i världen. Hon rycker till när jag går in. Innan hon hinner öppna munnen räcker jag ut min hand som för att tysta henne. Hon tittar på mig med röda ögon. Sorgen är så djupt rotad att det gör ont i mig. Hennes säng känns mjukare än min. Hon är fortfarande tyst.

”Jag såg vad som hände innan”, säger jag tyst.

Kvinnan lutar pannan mot sina knän och ger ifrån sig en djup utandning.

”Jag blir av med mitt barn imorgon”, fortsätter jag när jag inser att hon inte tänker prata frivilligt.

Hon lyfter på huvudet igen.

”Va?” får hon ur sig.
”Mitt barn kommer tas ifrån mig. Jag vet inte till vem eller hur. Men jag vet mycket väl varför.”
”Jag vet inte riktigt vad jag ska säga”, mamman ser chokad ut. Detta var absolut inte den typ av tröst hon väntade sig när jag kom in.
”Du behöver inte säga nått. Ditt alternativ är värre. Det är jag själv som satt mig i denna situation.”

Jag tittar ner på dig. Du ligger med kinden mot min röda bommullströja. Ser nöjd ut, samtidigt lite bekymrad. Tystnaden bryts av din lättnad. Nu ser du bara nöjd ut. Med ett leende på läpparna tittar jag upp på mamman igen. Ett barnsligt skratt hittar ut från det evigt gråtande ansiktet.

”Vad löjligt att skratta”, säger hon.
”Men nyttigt”, kontrar jag.
”Om du vill kan jag sitta här medan du somnar?” frågan kommer som från ingenstans.
”Jag kan lika gärna sitta här som inne hos mig. Och du ser ut att behöva stöd.”
”Vad du är gullig. Min man är på en akut jobbresa. Men jag ringde honom innan och nu sitter han på nästa plan hem”, orden lämnar henne oregelbundet samtidigt som tårarna kanar längs kinden i ett jämnt flöde.
”Så ni lever tillsammans?”
”Mm, och nu skulle vi bli tre.”

Orättvist, tänker jag. Hon känns ärlig, genuin och sårbar. Jag är en samling av missbedömningar. I fysisk form.

”Försök sova nu”, uppmanar jag och slår mig till ro i den måttligt bekväma besöksfåtöljen som BB erbjuder de närstående.

***

Efter trettio minuters vakande sitter jag med två sovande främlingar. En av främlingarna är mitt liv, den andra får bli mitt livs liv.

”Kom ihåg, din tid kommer och jag kommer alltid älska dig. Förlåt för detta och allt annat.”

Jag lägger dig tätt intill mamman jag inte ens vet namnet på. Så försiktigt jag kan får jag bort bandet med all din information på.

Dörren stängs med ett dovt klick. Jag stannar upp mitt i steget för att lyssna efter en nyvaken främling. Varken den ena eller andra hörs. Diskret och så naturligt jag kan går jag tillbaka till mitt rum. Rotar igenom väskan efter insulinsprutorna jag tagit med mig. Toalettlåset klickar till när jag låser det. Sitsens plastlock kommer åt mina lår när jag sätter mig på det. Kylan från locket sprider sig över hela min hud. Jag tar av hatten på ena sprutan och trycker in den i huden. Min kropp är inte van vid sprutor, så den reagerar mer än väntat när spetsen tränger igenom huden. Andra sprutan känns bättre. Jag reser på mig och slänger ner sprutorna i toalettstolen och spolar.

Nu är jag på väg till platsen vi kommer mötas på. Jag hoppas innerligt att din väg inte blir lika skruvad som min. Jag är en psykopat och du kan ta dig till toppen av världen. Mamma älskar dig.

Din tid kommer - omslagsbild
Omslaget till novellen ”Din tid kommer”

Slut!

Det var novellen ”Din tid kommer”. Tack för att du läst den. Uppskattade du den får du gärna lämna en kommentar nedan. Dela den gärna på dina sociala medier så fler kan ta del av den.
Andra tolkningar av Håkan Hellström hittar du i podcasten JVVH.

Tack // Gustaf Jansson