Den 18 oktober är det precis två år sedan jag började med mitt aktuella manus. Arbetstiteln är ”En nyfunnen vän”, en titel som inte riktigt kommer passa för det färdiga resultatet. Nu har jag tagit steget att anlita en lektör som ska arbeta sig igenom de knappa 40.000 ord jag på mer eller mindre passande sätt placerat efter varandra.
Från 10.000 till 40.000 ord
”En nyfunnen vän” har genomgått flera stora förändringar. Till en början var den tänkt att svagt blandas med egna erfarenheter. Denna handling har spätts ut mer och mer till en nästan obefintlig parallell med min egna uppväxt.
Framsideskiss för arbetstiteln ”En nyfunnen vän”
Den andra förändringen var när manuset nått strax över 10.000 ord då jag var färdig med storyn. Berättelsen hade en klar start och en hopknuten säck. Men det var något som inte riktigt kändes rätt. Jag tyckte någonting saknades.
Det var först när jag pausat manuset ett par månader som jag kom på hur jag skulle fortsätta. Jag satt på cykeln och lyssnade på podden Älska pocket med Fredrik Backman som gäst. Han pratade om hur antagonisten behöver en tydlig roll i boken för att ge en bättre dynamik mellan motpolerna, och då även ge en djupare berättelse för läsaren. Jag tog till mig detta och tänkte om, förlängde manuset med cirka 30.000 ord och känner mig nu betydligt mer nöjd med berättelsen som nu mer handlar om tre tonåringar istället för två.
En nyfunnen vän – till en början
Till en början handlade boken om två killar som var på sina sista veckor i sjätte klass. De bor på varsin sida stan, vilket gör att de lever två helt olika liv i två olika socioekonomiska förhållanden. Filip bor i en friliggande villa med sina två föräldrar. Axel har flyttat från en lugn ort i Mellansverige till en förort med höga hus av betong. Flytten har splittrat Axels familj socialt, trots att alla lever under samma tak. En kväll räddas Axel från en misshandel då Filip hör vad som händer och agerar så gott han kan. Filip och Axel fängslas av varandra direkt. Filip lockas av Axels mod och nonchalans, samtidigt ser Axel en empatisk och snäll person hos Filip. Tillsammans hjälper de varandra. Sedan väckte Fredrik Backman liv i Fadi.
Nu är det dags för lektörsutlåtande
Nu har jag bestämt mig för att lämna över mina ord till en lektör. Efter en hel del bra tips har jag bestämt mig för att låta Gunilla ”Gilly” Nyström ta sig an uppgiften. Det föll på att hennes bakgrund och erfarenheter passar väldigt bra ihop med mitt manus. Min förhoppning är att hon ska kunna vägleda mig i de partier jag eventuellt brister på vad gäller logik och verklighet. Det ska bli en spännande resa nu när manuset tar en ny riktning!
För att se hur omslaget gjordes ovan så kan du ta en titt på mitt tidigare inlägg.
Efter ett par veckor med Fujifilm X-Pro 3 tänkte jag skriva lite om mina tankar kring detta analogflörtande APS-C monster. Trean är min första kamera ur Fujifilms pro-serie. Det är också min första (digitala) kamera med optisk sökare. Övergången har inte varit allt för plågsam då en elektronisk sökare är ett vrid bort via reglaget på kamerans framsida.
Att gå från Fujifilm X-H1, en betydligt större kamera med en mer SLR inspirerad design och ergonomi, till denna rangefindertolkning har varit lättare än väntat. Speciellt när Fujifilm gör ett så förbannat bra jobb med design och handhavande. Det finns ett par stora skillnader mellan X-H1 jämfört med X-Pro-serien. Ergonomin är såklart lite av en nackdel när kameran används, men bristen på stort grepp blir trots allt en fördel när den transporteras runt hals eller i väska.
Fujifilm X-Pro 3 har smidigare reglage
En av de största fördelarna rent användarmässigt med X-Pro 3 är reglagen och knapparnas placering. Det finns i stort sett bara två saker jag kan klaga på. Längst till höger finns två knappar, Q-menyn (snabbmeny) samt en ”blank” knapp som kan ställas in efter behov. Dessa är så pass släta och formade efter huset att de är svåra att känna när ögat komponerar motivet i sökaren. Här kan såklart muskelminnet komma ikapp i längden, men en något konkav form hade helt klar varit fördelaktig. Sedan sitter den fabriksinställda AF-L/AE-L knappen lite väl långt in mot sökaren. Därför har jag programmerat om denna funktion till den mer svårorienterade ”blanka” knappen över Q-menyn.
Annars är det väldigt smidigt att hantera alla reglage och knappar med högerhanden. Något jag upprepade gånger stört mig på med min tidigare X-H1 och som även deras mest sålda serie X-T serien där ISO styrs med vänsterhanden (såvida man inte programmerat om ISO till främre eller bakre rullhjulet).
Fujifilm X-Pro 3 bakifrån med displayen utfälld 90 grader. De två knapparna längst till höger är väldigt ”anonyma”.
Den gömda skärmen
Jag tänkte lyfta den mest kontroversiella delen med kameran, skärmen. Sedan digitalkameran entrade marknaden har fotografer enkelt kunna förhandsgranska sina nytagna foton via kamerans bakre skärm. Man kan såklart göra det även på X-Pro 3. Det kräver dock att man först fäller ner den då skärmen riktas in mot huset. Detta designval fick en hel del kritik efter lanseringen. Många skribenter och Youtubers har dock backat och insett dess fördelar. Personligen tyckte jag att det var både modigt och spännande av Fujifilm att tänka utanför boxen kring skärmen. X-Pro serien har alltid varit en flört till det analoga, så är det någon serie från Fujifilm som bör ha denna typen av lösning så är det såklart ett hus i X-Pro serien.
Det kanske bara är på grund av nyhetens njutning, men under den tid jag fotat med X-Pro 3 har jag själv märkt hur mycket mindre jag håller i kameran, på ett bra sätt. Det är annars så lätt att fota en händelse för att sedan luta kameran mot magen för att se resultatet. Nu släpps snarare kameran fri att få hänga i sin rem runt nacken medan jag själv blir en del av nuet. (Vid ett kritiskt läge så är det bara fälla ner skärmen för att se resultatet.)
Förutom ovan nämnda tankar så finns det nog ingen skärm som är mer skyddad än den på X-Pro 3. Den är såklart skyddad från stötar och smuts, men också från kind och fingrar. Den textur som nu finns där håller sig betydligt finare och kommer troligtvis få ett ganska snyggt slitage i längden.
Fujifilm X-Pro 3 bakifrån med displayen infälld.
Skärmar i överflöd
Som ni ser på bilden ovan så har Fujifilm kompenserat bortfallet av en klassisk display med en liten skärm. Denna visar i stort sett bara olika filmsimuleringar, om man använder sig av det. Den kan också visa kamerans inställningar och batterinivå. Här kan jag dock hålla med om den kritik som Fujifilm först fick. Detta känns mer som ”en kul grej” än en ”smart lösning”. Jag har i stort sett aldrig haft någon riktig användning av denna skärmen. Det är nästan så att den inte behöver vara där alls.
Ovansida och framsida av Fujifilm X-Pro 3.
Fujifilms val av material ger en solid känsla
X-Pro serien är känd för sin robusta känsla, X-Pro 3 är inget undantag. Huset är byggt i titan vilket ger en väldigt trevlig och hållbar känsla. Det matchar helt klart känslan i X-H1 som tidigare var den mest robusta kameran från Fujifilm. Även reglagen känns väldigt trevliga att hantera med ett skönt motstånd i rattarna och trevlig feedback i slutaren.
På tal om slutaren, här har vi något som får öronen att göra volter för varje exponering. Det finns såklart olika åsikter och framförallt tillfällen för ett trevligt ljud när bilden tas. Slutarmekaniken i X-Pro 3 bjuder på ett riktigt tillfredställande ”klick” vilket gör att man nästan vill slita på den i onödan.
Framsida av Fujifilm X-Pro 3.
Designen hos Fujifilm X-Pro 3 har växt på mig
Tidigare har jag varit rätt skeptisk till X-Pro seriens design, men det har helt klart ändrats! Speciellt nu när jag använt den personligen och märker av dess fördelar. Den är klassisk, snygg och tidlös. Den talar mer än de flesta konsument/semipro-kamerorna på marknaden som Sony, Canon och Nikon. Då jag köpte en (knappt) begagnad enhet så var utbudet av varianter högst begränsade, så det blev den enkla svarta modellen. Kameran finns även med en mer slitstark beläggning som Fujifilm kallar Duratect. Nackdelen med dem är att de ska dra åt sig märkbart fler fingeravtryck. Med andra ord är de nog mest snygga direkt ur förpackningen.
Framsida av Fujifilm X-Pro 3.
Så var det den där optiska sökaren
Detta är väl egentligen Fujifilms största sellingpoint för X-Pro serien (och X-100 serien). Den optiska hybridsökaren. Då detta inte är en spegelreflexkamera, som visar det objektivet ”ser”, så får du förlita dig på en vit ram som visar vad sensorn fångar upp. Denna ram blir större och mindre beroende på brännvidd. Mest är den optiska sökaren till för Fujifilms fasta objektiv mellan 23-50 mm. 23 – 35mm är nog de mest optimala då ramen blir något liten med brännvidd på 50mm. När jag sätter på min telezoom (50-140mm f2.8) försvinner 1/4 av synfältet på grund av linsen. I dessa lägen är den digitala sökaren helt klart att föredra.
Här ser man den optiska sökaren när telezoomen sitter på. Det som finns i den lilla vita ramen är vad som fångas på bilden när den är som mest inzoomad.
Nedan finns ett galleri tagna med Fujifilm X-Pro 3 tillsammans med Fujinon 35mm f1.4 alt. Fujinon 50 – 140 f2.8. Alla bilderna är exporterade endast med Fujifilms filmsimulering ’Classic Negative’
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF50-140 f2.8
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF35 f1.4
Fotad med Fujinon XF50-140 f2.8
Fotad med Fujinon XF50-140 f2.8
Fotad med Fujinon XF50-140 f2.8
Alla bilderna i inlägget är tagna av mig, därmed har jag full upphovsrätt av dem.
I mars 2019 slog jag slag i saken och köpte min första ’riktiga’ kamera, en Fujifilm X-H1. Detta är helt klart Fujifilms märkligaste kamera. Det är utan tvekan ett av deras bästa hus, i min mening. Ändå gick det åt skogen. Kameran, som var en av företagets främsta premium-hus rensades till slut ut för mindre än deras senaste instegsmodell.
Fujifilm X-H1 är en pansarvagn byggd för att tåla allt. Den funkar i alla lägen och har inbyggd bildstabilisering så man kan fota skarpa bilder med långa slutartider utan stativ eller annan utrustning. Ergonomin är ljuvlig, likaså sökare, skärm, sensor och reglage. Att gå från tidigare instegsmodell Fujifilm X-T20 till X-H1 gjorde en väsentlig skillnad i mitt fotande och det har minst sagt varit de mest givande 1,5 åren under den tiden jag fotat.
Allt gott har dock ett slut. Jag har nu bytt till en Fujifilm X-pro 3, dels på impuls, men också på grund av en längre stunds funderingar. Innan jag går vidare och pratar mer om X-pro 3 och mina tankegångar kring detta byte så tänkte jag gå igenom topp tio foton jag tagit med min X-H1. Fotona är inte sorterade i någon form av rankinglista.
Topp 10 – Fujifilm X-H1
Fotad i Dals-ed, svamepns färgglada hatt fångade min blick på fem meters håll. Fujifilm X-H1 – Fujinon 35mm f1.4 – ISO 200 – Bländare f2 – Slutartid 1/80Fotad i Sävelången, ståendes på ett grund utanför Ingareds Badplats (montage). Fujifilm X-H1 – Fujinon 16mm f1.4Sävelången, ut över Ingareds båtbrygga/ bastutunna Fujifilm X-H1 – Fujinon 23mm f1.4 – ISO 200 – Bländare f5.6 – Slutartid 15 minVy över Morups Tånge fyr utanför Falkenberg Fujifilm X-H1 – Fujinon 50-140mm f2.8 – ISO 200 – Bländare f2.8 – Slutartid 1/1250En gränd från Nääs Fabriker, fotad tidig morgon. Denna finns även som canvas i 50 x 70cm Fujifilm X-H1 – Yashica 50mm f1.4 – ISO 12800 – Bländare f5,6 – Slutartid 1/125Apa som passar på att hålla hygienen på topp under Corona-pandemin Fujifilm X-H1 – Fujinon 50-150mm f2.8 – ISO 200 – Bländare f2.8 – Slutartid 1/400Från en björkdunge på en Ö i Ömmern Fujifilm X-H1 – Fujinon 50-150mm f2.8 – ISO 200 – Bländare f2.8 – Slutartid 1/125Från Cuevas del Drach vid sydöstra Mallorca Fujifilm X-H1 – Fujinon 16mm f1.4 – ISO 400 – Bländare f2.2 – Slutartid 1/8Eldning av påskefyr på Björkö i Göteborgs norra skärrgård Fujifilm X-H1 – Fujinon 23mm f1.4 – ISO 200 – Bländare f1.8 – Slutartid 1/250Båthus liggandes i Sävelången, fotad från Norsesunds tågstation Fujifilm X-H1 – Fujinon 50-150mm f2.8 – ISO 200 – Bländare f5.6 – Slutartid 1/60
Fujifilm X-pro 3 möter det analoga
Fujifilms X-H1 har varit grym att fota med. Den är solid och har väldigt trevliga rattar och reglage som kan göra fotandet väldigt enkelt, samtidigt som man kan köra helt manuellt på ett traditionellt vis. Det har dock alltid varit väldigt digitaliserat då hela huset är fullmatat med teknik.
De senaste åren har suget efter det analoga krupit sig allt närmre. Mycket på grund av att jag då tvingas förlita mig på mina egna kunskaper. Det sätter också begränsningar för mig själv så som att varje bild kräver mer fokus då rullen har ett slut. Det tar dock emot när det analoga kräver framkallningsprocess, scanning av negativ etc. Det är inte alls omöjligt att den processen kommer ta över med tiden. Men som det ser ut nu är Analogt inget alternativ. Det är här X-pro 3 kommer in i bilden.
Fujifilm X-Pro 3 med sin stilrena baksida som får dig att minska skärmtiden Canon 5D Mark IV – Sigma ART 24 – 105mm f4 – ISO 500 – Bländare f7.1 – Slutartid 1/60
Designen hos X-pro 3 kan nog uppfattas som just en analog kamera vid ett första ögonkast. Den dolda displayen fick en hel del kritik innan kameran släpptes Nu är den släppt och snarare hyllad, av vissa. Än så länge gillar jag det skarpt. Det gör att jag släpper ner kameran längs höften och lever i nuet istället för att vila kameran mot magen för att se över bilden som just fotats. Jag får lita på min kunskap, precis som grundtanken med att fota analogt var.
Inom en vecka eller så planerar jag att ägna ett helt inlägg åt X-Pro 3 här på bloggen. Där kommer jag även lägga upp ett par bilder tagna med kameran, troligtvis främst med den nya filmsimuleringen Classic Negative som har visat sig vara en riktig supersimulering!
Förra hösten släpptes Joker med Joaquin Phoenix i huvudrollen. Ungefär ett halvår senare rasar USA samman i ett upplopp där landets utsatta tvingar fram sig själva i rampljuset. En reaktion som sträckt sig över hela världen. Det var en märklig känsla att för första gången se detta mästerverk nu och inte då.
Jag har haft höga förväntningar på den här filmen. Jag har egentligen inget större intresse av superhjältefilmer från Marvel och DC. Serietidningar har aldrig varit intressant för mig så min relation till Spider-man, Stålmannen och alla andra övernaturliga män och kvinnor i tights har varit obefintlig. Men Batmanfilmerna och Gotham City har på något sätt lockat mig ändå, så även Joker.
Filmen är mörk och Joaquin Phoenix gör en enastående insats för att gripa åskådaren in på nerverna. Handlingen greppar tag om mig som om den vore en fysisk näve fast besluten att hålla mig tyst och intresserad fram tills eftertexten. Mer än så behövs inte sägas. Filmen är grymt bra helt enkelt! Så även filmningen.
Joker är filmad med finness
Här om dagen såg jag filmen In the heart of the sea från 2015. Det var många gånger jag hajade till just på grund av hur den var filmad. Filmen i sig var helt okej. Men valet av objektiv var bitvis oklar. Det känns som om den var inspelad under en tid då GoPro och extrem vidvinkel just kommit upp på tapeten då det helt plötsligt flög in scener som var väldigt vida, speciellt med tanke på att filmen utspelade sig på 1820-talet och vidvinkel låg långt fram i tiden.
Annat är det med Joker där filmskaparna valt just vidvinkel vid väl valda tillfällen, och inte i närheten så uppenbart. Mestadels användes det för att få Jokern att se lite extra psykadelisk ut, gärna med ett galler i förgrunden. I övrigt användes högre brännvidder för att få ett mer normalt utseende på scenerna.
Black lives matter
Det jag blev mest förvånad över är hur extremt väl skaparna av filmen fångat vårens händelser i USA. En utsatt person blir nedslagen och psykiskt nedbruten av såväl medmänniskor som samhället i stort. Alla öppningar stängs av och ingenting håller honom om ryggen. När skiten väl träffar fläkten så visar det sig att hela samhället är fullt av personer som honom. Folk som hamnat mellan stolarna utan socialt stöd.
Precis som att mörkhyade personer självfallet ska ha samma rätt som icke mörkhyade så ska de som mår dåligt, de som hamnat utanför samhällets skyddsnät och de som det gått snett för i livet också räknas som en människa precis som vem som helst. En människas hjärna klarar precis just så mycket innan det rinner över. Därefter blir problemen inte bara på enskild nivå utan även ett samhällsproblem som sträcker sig över polisväsendet, vården och i sin tur det civila.
För de som tyckte att Joker var mörk under oktober 2019. Våren 2020 speglar inte Gotham City bara New Yorks arkitektur, utan även dess upplopp.
Att läsa 1793 är lite som att gräva sig ner i en hög av kodynga och förruttnade lik, fast på ett fängslande sätt. Berättelsen är obehaglig, tänkvärd och får coronapandemin att framstå som ett himlavalv av änglar och världens alla härligheter.
Personligen är jag inget fan av historia och var aldrig speciellt engagerad på historialektionerna. Det var förvisso inte min historialärare heller, så mitt intresse kanske förklarar sig själv. Niklas Natt och dag visar däremot ett stort engagemang i sent 1700-tal med denna historiska roman om Mickel Cardell och Cecil Winge. Extra stort engagemang visar Niklas Natt och dag kring detaljer för huruvida människokroppen ter sig i olika stadier av förruttnelse, smärta och fysiska reaktioner från yttre hot.
1793 är rå och ärlig redan från start
Historien börjar med att Mickel Cardell simmar ut i det avlopp till sjö vid namn Fatburen för att fiska upp ett lik. Kroppen är stympad på alla dess lämmar och har därmed bara huvud och torso kvar. De läkta ingreppen tyder på en långt gående process. Här börjar en historia som tar oss långt in i Stockholms 1700-tals hjärta. En berättelse för er som inte är allt för äckelmagade. De visuella skildringarna ger en tydlig inblick i hur otroligt bra vi har det idag, trots rådande pandemi.
Jag vill inte röja för mycket av handlingen då jag själv inte är ett fan av spoilers. Men Micke Cardell kommer i kontakt med den ”frilansande” mordutredaren Cecil Winge. De fattar tycke och bildar en duo som envist ska gå till botten med likets historia. Det visar sig vara en historia som bjuder in läsaren till en spännande resa genom krogliv, kvinnofängelser, slagsmål, franska revolutionen, brännvin och åter brännvin.
Personliga tankar
Som jag nämnde tidigare har jag aldrig funnit något speciellt intresse för historia. Därmed har jag varit skeptiskt intresserad av Niklas böcker då jag blivit rekommenderad och läst mycket gott om dem. Samtidigt utspelas de under en tid som jag sällan funnit något personligt intresse för. Det var egentligen först när jag hörde en intervju med Niklas Natt och dag via Pocketpodden som jag övervägde att ge 1793 en ärlig chans. Det visade sig resultera i att jag, på eget bevåg, satt och googlade gamla händelser för att läsa mer om dem.
Precis som folk rekommenderat 1793 till mig vill jag skicka vidare rekommendationen. Nu ska jag bita mig fast i uppföljaren, 1794 för att sedan invänta den sista och avslutande delen, 1795. Det är med spänning och viss avsmak jag öppnar upp fortsättningen för Mickel Cardell.
Vi går igenom en pandemi där butiker går på knäna. Folk håller sig hemma och Göteborgs centralstation ekar mestadels tom, i alla fall den tiden jag är där. Är detta verkligen rätt tajming att skrämma iväg potentiella kunder till butikerna ni ser efter? Med risk för att blandas ihop med en annan klunga skitnödiga svenskar som sitter och skriker i förarsätet av en bil skriver jag följande.
Detta var såklart bara en piss i havet, men ändå en gnista som skapade en eld innanför mitt skallben.
Scenario:
Jag tar cykeln till Göteborgs centralstation, precis som jag gör varje dag. Centralstationen ekar tom och de stackars människor som hoppar av sina kollektiva färdmedel skingras snabbt genom skjutdörrar, butiker, tågbyten och taxibilar. Ibland passar jag på att låsa fast cykeln vid en av flera metallbågar, som står utanför butiksdörrarna, för att köpa mig en liten bit mat. Idag kom en av ordningsvakterna fram till mig och följande dialog utbyttes:
”Jag hoppas du är påväg bort med den där!” ”Ursäkta?” ”Ja, du får inte låsa fast den här.” ”Jag ska bara in snabbt och köpa en wrap.” ”Ja, fast du får inte ställa cykeln där. Du får inte ens ha cykel här.” ”Fast jag får ju ha den på tåget och jag måste ju få den från tåget till utanför stationen på något sätt?” ”Ja, jo det är klart. Men du kan ju inte låsa fast den där. Men ska du bara köpa en wrap så gå in och gör det. Men gör inte om det!”
Jag vet inte… Men vad är problemet med att låsa fast cykeln utanför en butik i två minuter? Stationens står tom på människor och de få kunder som planerar att köpa något i någon av butikerna kanske man inte ska försöka köra iväg? Efterklok som jag tyvärr är så kommer jag på alla bra frågor i efterhand; ”Du tycker inte det är lite fel tajming att köra bort potentiella kunder i dessa tider? ”, ”Vad är dessa stänger till för om inte för att låsa fast en cykel för en snabb butiksvisit?”.
Under flera år har jag varit medlem i ett par författarsidor på Facebook. Jag följer aktivt författare och förlag på Instagram. Alla är olika och gör saker på olika sätt. Det har garanterat alla märkt av oavsett om det är en författargrupp, eller matlagningsgrupp man är med i. Men det finns ett råd som är gemensamt för alla som skriver. Om man har svårt att komma igång, eller tappat skrivarlusten är alltid rådet; Du måste läsa fler böcker! Jag personligen är extremt dålig på just den biten. Jag älskar att skriva och bygga upp livsöden, men är extremt loj när det kommer till att ta in inspiration och tankar från andras verk.
Läsa mera
Tanken är att det ska bli ändring på det nu! Jag har köpt en läsplatta. Resten av året ska jag fokusera på att läsa. Man kan säga att jag tagit två steg fram, ett steg tillbaka (i mitt skrivande). Jag har skrivit i tre till fyra år nu. Dessvärre har jag sällan satt mig ner för att läsa. Ljudböcker har jag tagit del av, speciellt när jag jobbade på lager. Men att se och analysera texten som utgör historien går man helt miste om när boken ljuds in via hörlurar i/runt öronen.
En annan fördel är att jag på ett enkelt sätt kan korrekturläsa mina egna texter via läsaren. Jag har märkt, som de flesta som skriver längre texter, att det ger mycket mer att korrekturläsa via utskrivna papper, det är även bättre för ögonen. En läsplatta är ju i princip som att läsa på papper, behagligt för ögonen och utan störande notiser och ”intressanta” youtube-klipp som ”måste” ses.
Kobo Forma 8″
Kobo Forma 8″
Läsplattan i fråga är en Kobo Forma 8″. Den påminner en hel del om Amazons motsvarighet, Kindle Oasis, men har lite större skärm och bland annat direktstöd för Overdrive (Libby) vilket mitt bibliotek stödjer. Overdrive är en tjänst som biblioteken lånar ut e-böcker och ljudböcker via. Med andra ord kan jag koppla upp mig med läsplattan till wifi, sen är det bara att låna hem böcker (upp till fyra böcker/månad) och läsa. Gratis och smidigt! Amazons Kindle-varianter kräver köp via amazon. Vill man låna böcker/ köpa böcker från annan plattform måste de skickas över via en dator.
Jag planerar att göra ett lite mer utförligt inlägg om Kobo Forma när jag använt den ett tag. Jag tänkte även recensera böcker i e-boksformat. Så har du en bok som är på G, eller finns ute i handeln så hör gärna av dig, g.j.produktion (at) outlook.com.
Mizeria, eller misär, är titeln på Melody Farshins ungdomsbok om tvillingsyskonen Aicha och Ali. Syskonen är ankaret i det karaktärsbibliotek Melody byggt upp med denna historia. Men varför började jag läsa en bok om orten?
Melody är ”egentligen” en stand-up komiker. Jag sätter ”” vid egentligen, för hon är även en riktigt begåvad författare. Det var först via humor-podden/ morgonshowen AMK morgon som jag fick nys om Melody och hennes bok Mizeria. Men det var först för någon dag sedan när jag lyssnade på komikern Robin Berglunds podcast Mina vänner boken som jag blev intresserad av att själv läsa den.
Under snart två års tid har jag skrivit på ett manus om två killar som träffas efter en misshandel. En av killarna är ensambarn och växer upp i ett villaområde med sina föräldrar. Den andra har flyttat från Värmland till en förort utanför en större svensk stad. Jag personligen har mycket enklare att referera till villaområdet jämfört med orten då jag har obefintliga erfarenheter av hur det är att bo i en förort. Det är här Alicha och Ali kommer in i bilden.
Omslaget till boken Mizeria
Mizeria känns verklig
När jag läser Mizeria så känns det nästan som att Melody har rivit ur sidor från kompisars gamla dagböcker och förbättrat dem. Kapitlen är realistiska och utgår ifrån olika personers syn på händelserna som boken tar upp. Det ger en väldigt bred, men också personlig bild av bokens handling. Efter ett par sidor behöver man knappt läsa vem kapitlet handlar om, det framgår genom texten och personligheten vilket skapar ett djup i persongalleriet.
Mizeria är ett ord för misär på personlig nivå. Trots Melodys långa karriär som komiker ska man inte förvänta sig höga skratt. Det är dock en del formuleringar som gör det hela tragikomiskt och sårbart. Ibland vet jag inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Stämningen kan vara mörk, men formuleringarna och/eller karaktärernas tankar utsöndrar någon form av humor som kittlar skrattmusklerna.
För att inte säga för mycket så har boken en genuin dragningskraft som gör att jag knappt vill lägga ifrån mig den. Och då ska det nämnas att jag inte är någon bokmal som plöjer bok efter bok hemma i soffan.
En bok från orten, för orten
Jag vill minnas att Melody i något sammanhang har sagt att utbudet av orten-böcker inte är i proportion med efterfrågan. Detta är den första boken om orten som jag läser. Det är en intressant skildring och ett liv som är något helt annat än mitt eget. Det märks däremot att Melody har levt detta livet, på formuleringar och gestaltningar. Detta gör Mizeria äkta och gripande.
Jag kan verkligen rekommendera historien om Aicha, Ali, Osman, Samir, Nano, Hamza och alla andra. Oavsett om du är i äldre tonåren eller vuxen.
Att läsa Mizeria har både varit intressant och lärorikt för att jämföra hur jag själv har skrivit i mitt manus. För att se det positivt så tror jag att manuset är på rätt väg!
Som förälder ska du inte sitta och prata med dina småbarn om dina bekymmer. Om du och din partner ska skiljas eller om familjen drabbas av ekonomiska problem så hanterar ni som föräldrar detta tillsammans. Barnen blandas in i problematiken först om en eventuell separation blir av, eller? Nedan har du en uppföljning på gårdagens inlägg angående Covid-19 a.k.a Corona.
Disclaimer: Jag är på inget sett utbildad samhällsvetare, epidemiolog, politiker eller något liknande. Jag är en helt vanlig samhällsmedborgare med lön och radhus. Jag kan mycket väl ha fel i allt jag säger och tänker nedan. Läs det för vad det är och njut av våren så gott det går.
Nu vill inte jag jämställa dig och mig med ett åtta-årigt barn, såvida du inte är åtta år gammal. Men ska man dra någon form av parallell mellan våra politiker och oss ”Svenssons” så får detta duga. Politikerna har ett övergripande ansvar över regler, ekonomi och hur vårt land ska fungera, precis som föräldrar ansvarar över enksilda hushåll.
Våra politiker är som polyamorösa föräldrar
Vi kan se våra partiledare som en polyamorös föräldraskara. Alla är bra på sitt sätt och vi alla har våra egna favoriter. I denna galet polyamorösa familj hittar vi en förälder som är lite mer ”down with the kidz” jämfört med de andra. Det är så klart Jimmy Åkesson jag skriver om. Farsan som hänger på tuben och snackar med kidzen.
Jag är högst kluven till det sättet att kommunicera med sina barn (väljare). Nu lämnar jag familjeliknelsen. Visst är det bra att vara närvarande och finnas där folk finns. Som politiker får du så klart mycket bättre kontakt med väljarna om du finns i deras vardag och inte i en valstuga på ett torg i Malung. Här måste man dock tänka lite på rätt och fel innan man trycker på ”rec” och börjar prata.
Som politiker får du så klart mycket bättre kontakt med väljarna om du finns i deras vardag och inte i en valstuga på ett torg i Malung.
Jag brukar ytterst sällan spela in en monolog om mina problem på jobbet. Jag är anställd för att jag ska lösa dem på bästa sätt, det är mitt jobb. Precis som Jimmy, och för den delen alla andra folkvalda partiledare, ska lösa Sveriges problem. Jag kan mycket väl ha missat några videos, men i mitt flöde så är det onekligen Jimmy som lägger ut mest filmer på YouTube om hur läget är, hur problematiken ser ut för dagen och vad som sägs av de andra i riksdagen. Detta kan i en första tanke vara bra, att Jimmy står upp för folket. Att han är den enda som säger ”sanningen”.
För mycket information att hantera
Jimmys monologer fyller såklart en funktion och det är högst rimligt att han lägger ut dem. Men är det rätt att dagligen skicka ut filmer om partiledarnas problem? Jag tänker att de är folkvalda för att ta hand om vårt land på bästa tänkbara sätt. Att ta hand om sitt land innebär också att man håller befolkningen lugn så inte allt toapapper tar slut, exempelvis. Att ha ansvar över andra personer innebär att man hela tiden måste överväga vad man ska säga och vad man inte ska säga. Som trebarnsförälder har jag ångrat saker jag sagt tusentals gånger. Gissningsvis gäller detta även politiker.
Vår hjärna måste hinna bearbeta information som kommer in och i dagens hysteri med sociala medier, ”förstå-sig-påare”, papperstidningar, dagliga presskonferenser och hårda beslut på daglig basis är det svårt att hinna med bearbetningsprocessen. Vi hinner inte tänka klart. Måste vi då ha en partiledare som skickar ut information om riksdagens problematik utöver allt annat? Personligen så tror jag att Facebook, Google och Twitter som företag bär stort ansvar för dagens situation.
Se dagens läge lite som en lägereld (Facebook extra extra light) där tio barn trissar upp varandras rädsla med spökhistorier. Sen lägger du till sju och en halv miljarder ungar till. Någonstans där har du dagens situation. Sen är det några få politiker som ska försöka bibehålla ett lugn bland alla tweets och statusuppdateringar från oroliga, ängsliga, bekymrade och upprörda (alla dessa känslor är bara synonymer, mest för att alla ska förstå innebörden i vad jag menar) väljare.
Jag vill inte vara naiv
Det kanske är jag som är naiv som tror att politiker kan sköta sitt jobb utan att blanda in invånarna i precis alla frågor. Men jag tänker att de sitter där av en anledning. Och i ärlighetens namn förs det ytterst få sakliga argument och debatter i kommentarsfälten på YouTube, så Jimmy lär inte bli mycket klokare av det. Snarare trissar kommentarerna upp rädslan ännu mer och kan i slutändan vara rent kontraproduktiva, såvida rädsla inte är det man är ute efter.
Corona har tagit världen med stormsteg. Från att vara en sjukdom folk förväxlat med vuxendrickat till att bli en av vår tids största globala kriser som slår hårt mot människor, samhället och ekonomin. Jag kunde inte i min vildaste fantasi förvänta mig det resultat vi ser idag, när hela världen har blivit Nordkorea.
På tal om Corona och Nordkorea så fick jag en tanke om att skriva en berättelse kring en person som lyckats fly från Nordkorea i hopp om ett bättre liv i västvärlden. Väl framme i Italien, eller annat medelhavsland mitt i Corona-krisen, möter personen i fråga patrullerande vakter, utegångsförbud och fullmakt från arbetsgivare för att få gå till jobbet. Lite komiskt är det ändå, om än mörk komik.
Corona tvingar oss att jobba på distans
Skämt å sido. Jag tror inte Corona enbart för dåligt med sig. Just nu känns det förstås fruktansvärt att behöva sitta instängd i en mörk garderob och föra Skype-möten med kollegor och leverantörer. Men hur skulle detta kunna utvecklas när viruset väl dragit över världen och vi kan gå ut och se dagens ljus igen?
Affärsmöten på distans har fortsatt stor påverkan på klimatet då många flyger mellan olika städer för att, på fysisk plats, komma fram till diverse beslut. Det är såklart superviktigt att få fysisk kontakt och prata med personer öga mot öga. Min förhoppning är dock att företag världen över kommer in i en bra rutin för ett mer digitalt arbetsätt vad gäller distansarbete i form av ex. möten. Spara tiden och pengarna på att fysiskt ta dig mellan olika platser och gör något vettigare av den istället. Kanske märker man av att mötena blir mer effektiva av att föras via mobila enheter?
Corona drar i handbromsen för miljön
De flesta känner till att det måste ske drastiska åtgärder och eventuellt uppoffringar från oss människor för att rädda miljön. Men det är nästan ingen som riktigt vill börja, på riktigt. Nu har Corona kommit och gjort slag i saken. Industrier stänger ner, flygtrafik minskar både från affärsresor och turism. Denna drastiska minskning har såklart minskat våra luftföroreningar märkbart, inte minst över Kina som är världens lilla tomtefabrik för västvärldens leksaker.
Jag är så klart inte så pass naiv så jag tror att vi kan behålla denna nivå av produktion och transport även efter Coronakrisen. Kanske är det till och med så att vi kommer behöva sträcka oss längre än vårt tidigare snitt. Jag hoppas dock att siffrorna är så pass övertygande att det på sikt blir ett lägre koldioxidutsläpp efter återhämtningen. Eller är det att hoppas på för mycket?
Butikshyllor gapar tomma och hela affärer står stängda på grund av pandemin vi går igenom.
Går man ner på en mer nationell nivå så kan man hoppas på att vi blir mer självgående och jobbar än mer lokalproducerat. Det skulle göra att vi inte blir lika beroende av andra länder i framtiden. Det skulle också innebära mindre frakter över kontinenten. Detta är faktiskt en av få saker som jag kan stå bakom Jimmy Åkessons snack. Men, högst troligt, av olika anledningar.
Sluta upp med bemanning
Man kan ju även hoppas att arbetstagare väljer att se över bemannings-arbetet. När industrier permitterar personal får de som jobbar via bemanning gå på dagen. Trygga arbetsförhållanden? Knappast! Om ingen söker sig till dessa företag som tar trygghet och pengar från arbetstagaren samtidigt som de tar pengar från företagen i utbyte mot en viss avlastning vad gäller anställningsavtal. Då kommer företagen behöva anställa med schyssta villkor vilket gynnar arbetstagaren. I dagsläget är det många ”enklare” tjänster som lagerarbete och industri som nästa uteslutet finns via bemanning. Tjänsterna måste tillsättas, så är det ingen som jobbar via bemanning tvingas företag att lägga ut platsannonser. #thewaitinggame.
