Publicerad den Lämna en kommentar

Novell: En brusten nation

Här kan ni lyssna eller läsa min novell ”En brusten nation”. Novellen skrevs inför riksdagsvalet 2018 och tar upp frågor kring politik, sociala medier och hur relationer kan splittras när radikala åsikter sprider sig i landet.

Novell: En brusten nation

Jag vaknar inte av mitt alarm, inte av fåglarna, inte heller av grannens väckarklocka som allt för ofta väcker mig överdrivet tidigt. Jag vaknar av en klump som sitter djupt inrotad i min mage. Samma klump har väckt mig den senaste veckan. Jag vrider på mig i sängen och sträcker ut armen efter mobilen. Den skarpa skärmen sticker i ögonen på mig, klockan visar 04:56. Högst upp på skärmen ser jag nattens notiser, mestadels Facebook och lite från Twitter. 

Gårdagens kommentarer drar sig till minnes. Med sömnens distans inser jag att allt är helt meningslöst. I det stora hela är alla mina vinklar och analyser som en liten njursten. Otroligt liten och obetydlig, men smärtar rejält. Tyvärr mest på mig. Trots min personliga genomskådning kan jag inte motstå att se vad idioterna svarat på mina argument. Jag börjar med Facebook, det är där de mest uppblåsta häckar.

“Din jävla vänsteridiot, du förtjänar inte att bo här!”
“Hur kan du säga så om det land dina farföräldrar byggt upp?”
“Tror du verkligen själv att den så kallade “regeringen” kan styra upp detta kaos de ställt till med?”

Svaren är många. Ovanligt många. Det mesta känns meningslöst att svara på. Igår hade jag säkert formulerat något smart i glödens hetta, men nu. Nej. Det finns inget jag kan göra för att styra upp Facebooks eviga flöde av idioter. Frågan är om ens Mark Zuckerberg kan få bukt på skiten han startat. 

Jag kastar bort mobilen till sängbordet igen och försöker somna om. Ögonen är tunga men hjärnan maler på. Den senaste veckans problem tumlar runt i huvudet som en tegelsten i en torktumlare. Huvudet är varmt och tankarna är tunga. Den migrän som kommer och går börjar kännas av. 

Jag sparkar av mig den lilla bit täcke som täcker min nakna kropp. Det är fortfarande tropisk hetta i sovrummet trots vidöppna fönster och en fläkt som stått på högvarv hela natten. Denna sommaren kommer gå till historien som en av de varmaste i manna minne. Vissa dagar känns det nästa som att fukten från min kropp ska lösa upp tapeten från väggarna. Termometern visar 28 grader inne, bara den vetskapen gör att jag svettas lite extra. Jag kommer inte kunna somna om. Alla tankar, värmen och huvudet, det går inte.

Lägenheten är liten, väldigt liten. Så pass liten att jag kan sätta på kaffebryggaren när jag satt mig upp i sängens fotända. Det kändes som en smart lösning när jag flyttade in. Det senaste året har jag funderat på om det kan varit ett av mina sämsta val? Det har helt klart tagit mitt koffeinberoende till helt nya nivåer.

Tillsammans med det puttrande ljudet från kaffebryggaren sprider sig aromen från kaffet genom det lilla utrymmet som föreställer mitt hem. Väggarnas mörka tapeter tonar ner den redan dova sänglampan vilket leder till att jag knappt ser TV:n som står framför mig. Fjärrkontrollen syns dock tydligt under sänglampan. Jag sträcker mig efter den och sätter på TV:n.

Skärmen visar två män och en kvinna. Troligtvis någon repris från en partiledardebatt inför höstens val. Den ena mannen är Sven Torsson, partiledare för FS – Framtida Sverige. Kvinnan är Anja Gabrielsson, partiledare för S – Socialisterna. Den stackars mannen som står emellan dessa ser vilsen ut, nästan rädd. Anja ser sammanbiten ut. Sven står med en tålmodig blick och bemästrar ett intensivt lugn.

“Det finns inga seriösa källor som tyder på att det du säger är sant”, hörs en kvinnlig röst.
“Vi vill Sveriges bästa, trygghet skapar ett stabilt samhälle”, säger en manlig röst.

Rösterna fortsätter, mer eller mindre, aggressivt bekämpa varandra medan jag häller upp mitt kaffe och brer ett par mackor. Datorn som låg på köksbänken ligger nu i mitt knä. Samtidigt fortsätter rösterna från TV:n mala på mot varandra. Den stackars diplomaten mellan dessa ledare gör så gott han kan för att hålla en acceptabel ton på de båda. Han lyckas inte så bra. Jag smuttar på kaffet och spiller lite på datorn. Jag tar en bit av täcket för att torka av det. Sedan går jag in på en av alla nyhetssidor som ligger bland mina bokmärken. Inte mycket nytt sedan jag lämnade ifrån mig datorn igår runt 22-tiden. Istället går jag in på Facebook för att öppna upp Messenger. Senaste meddelandet till Mattias står som läst, fortfarande inget svar.

Jag: ”Du kan återkomma när du funderat på hur du vill ha det!” 10 dagar sedan.

Han har inte svarat, inte ringt. Hur tänker han? Kommer han höra av sig? Behöver han höra av sig? Ärligt talat vet jag inte. Jag vet inte om jag behöver en person med det tankesättet i mitt liv. 

***

Bussen stannar, jag kliver ur. Mattias står lutad mot en lyktstolpe, alltid först. Mattias rätar på sig och säger “Hej”. Jag lyfter armarna för en inbjudan till kram och säger “Tjenare Matte”.
Jag har känt Mattias hela livet och vet precis när något är fel. Han kollar ner i marken när jag börjar prata med honom. Han känns ofokuserad i sina svar. Något är definitivt fel. 
Jag försöker få ögonkontakt och frågar “Hur är det med dig?” Han bemöter ögonkontakten något flackande och säger “Morsan har fått sparken.” Jag blir tyst en stund, “Tråkigt” får jag ur mig. “Vad händer nu då” fortsätter jag i brist på fantasi. “Vem fan vet, det är väl någon annan jävel som får hennes jobb. Brukar det inte vara så? Något program som hjälper folk in i arbetslivet.”

Mattias ton är aggressiv, nästan hotfull. Hans blick stirrar ner i marken. 
Jag rycker till och frågar “Hur menar du?” Mattias kollar på mig igen, “Ja, det finns ju andra som behöver jobb mer. Tydligen. Du vet väl hur det är?”
En olustig känsla sprider sig inom mig. Grusvägen längs bäcken knastrar under mina fötter i den totala tystnaden som lagt sig över oss. Miljoner tankar snurrar i mitt huvud medan vi går där. En minut, två minuter.  Kan han inte säga någonting snart? tänker jag. Jag vet att Mattias har ändrats en hel del de senaste åren. Hans syn på samhället har förändrats och våra plattformar glider allt längre ifrån varandra på den politiska fronten. 
Jag klarar inte av tystnaden längre, jag måste fråga rakt ut. “Så du menar att din mamma inte får behålla sitt jobb för att en nysvensk ska ha det?”

“Ja, jag har hört det från flera håll. Företagen varslar sin personal på grund av omstruktureringar. Sedan tar de in praktikanter som behöver komma in i arbetslivet. De jobbar nästan gratis i ett halvår sedan går de vidare.
”Jag tittar skeptiskt på honom och frågar “Var inte din mamma receptionist?” 
Mattias kollar mot mig och säger “Jo, vad spelar det för roll?”
Jag stannar och kollar på Mattias. “Tror du på fullaste allvar att Cleantec varslar deras receptionist för att ta in visstidspersonal som knappt kan det Svenska språket?” Jag skakar på huvudet och fortsätter gå.
Mattias går vidare och säger “Fan vet jag, men något skumt måste det vara. Varför skulle de vilja bli av med morsan?”
“Vet du om hon skötte sitt jobb?”
“Va fan menar du med det? Det är klart hon sköter sitt jobb.”
Jag andas ett par gånger. Detta kan slå fel, riktigt fel. “Minns du när din pappa dog? Alkoholen?”
Mattias tystnar en lång stund. Så pass lång stund att jag måste upprepa mig, “Minns du?”
“Klart jag minns!” säger Mattias häftigt. “Men det gäller inte nu!” säger han minst lika häftigt.
Jag svarar snabbt. “Hur vet du det? Du bor inte hemma längre.” Oron att jag startat något allvarligt sköljer över mig.
Ett par på en bänk bredvid grusvägen rycker till när Mattias ger ett skarpt svar. “Men va fan, jag känner väl morsan?”

Resten av promenaden är tyst. Jag försöker fokusera på annat. Naturen runt slingan är vacker, trots att den olidliga hettan har tagit hårt på både träd och gräsytor. Träden står täta och jag ångrar att jag inte tog med mig kameran. Då hade jag i alla fall fått något vettigt ur den här timmen.
Mattias säger “Hej då” och går upp mot centrum när vi kommer tillbaka där vi startade. Jag bestämmer mig för att fortsätta gå hem istället för att ta bussen. Så långt är det inte.

***

– Pling! –

Om jag visste vad det plinget skulle leda till, hade jag aldrig plockat upp telefonen ur fickan. Men saker är lätta att ångra i efterhand. 

Mattias: ”Du fattar att du är naiv va?”
Jag: ”Vad menar du?”
Mattias: ”Jag fattar inte hur du kan tro på det du själv säger!” 
Jag: ”Jag hänger inte riktigt med på vad du menar?” 
Mattias: ”Med tanke på vart samhället är på väg så är det väl rätt uppenbart att felet inte ligger hos min mamma?”
Mattias: ”Det händer överallt, våldtäkter, skottlossningar, bomber, misshandel.”
Mattias: ”Bara för att mammas uppsägning inte är ett brott så måste man ta det på allvar.”
Jag: ”Wow, detta blev väldigt allvarligt!”
Mattias: ”Öppna upp ögonen!” 
Mattias: ”Bli inte överraskad om något kommer hända dig, eller din familj snart också.” 
Jag: ”Va?”
Mattias: ”Ingen går trygg idag. Det är skit varje dag.”
Mattias: ”Är det inte misshandel så är det rån, våldtäkt eller någon som blir skjuten.”
Mattias: ”Det är fan läskigt att gå utomhus idag.”
Jag: ”Tror du kan lugna ner dig. Så kritiskt är det inte.”
Mattias: ”Tror du får öppna upp ögonen. Sverige förändras.”

Telefonen plingar, plingar och plingar. Meddelanden är långa, korta, arga, ledsna. Jag svarar, försöker förstå, försöker försvara. Mina svar besvaras med mothugg. Att jag är naiv och blåögd. 

***

Jag kollar Messenger igen. 
Jag: ”Du kan återkomma när du funderat på hur du vill ha det!” 10 dagar sedan.

Jag dricker upp det sista kaffet och tar en tugga av mackan. Debatten fortgår i bakgrunden. Någonting om pensionsbeskattningen nämns. Solen börjar ta sig upp från horisonten och ljuset från fönstren fyller den lilla lägenheten. Jag trycker ner Mattias chattfönster och scrollar flödet. Det känns som att hela Facebook är en valkampanj med inslag av reklam och tokiga katter. Varje dag matas jag av dessa länkar som försöker smutskasta olika partier. Länkarna bär någon spydig eller ibland vitsig kommentar. Jag försöker bortse från de mer högerpopulistiska inläggen, mest för att slippa huvudvärken som uppstår efter ytterligare timmar av meningslöst argumenterande med tegelväggar och nättroll. Plötsligt ser jag en rubrik som lyder ”FS, snart Sveriges största parti.” 327 kommentarer. Jag kan inte hålla mig, jag går in för att se hur folk reagerar på den nya mätningen. Åsikterna är delad. 

“Hur kan ni vara så blåögda?”
“Jag kan inte fatta hur det blev såhär!”
“När ska ni förstå att detta INTE kommer gynna Sverige?!”
“FS behövs för att städa undan gubbarnas oreda.
“Man blir mörkrädd… Av att gå i Sverige idag!”
(Svar) “Haha, helt rätt”
(Svar) “Vad fan menar du med det?”
(Svar) “Kan du inte läsa Svenska eller?”
“Välkommen till ett bättre Sverige”

Jag slutar att läsa kommentarerna och börjar istället att läsa namnen på de som skrivit dem. Det finns några enstaka Hassan, Mohammed eller Sanaz. Men mestadels är det namn som Per, Helena, Magdalena, Sven eller Mats, gärna med ett son-efternamn. Det är helt vanliga Svenska namn. Vi krigar mot varandra på sociala medier. Via nätet utövar vi ett digitalt inbördeskrig som delar landet i två delar. För skojs skull går jag in på sidan som delat länken för att öppna nästa kommentarsfält. Samma där. Jag börjar tänka på Mattias, och mig. Vi bråkar över något som skapats av samtiden. Ett digitalt krig som ska främja vårt fysiska samhälle via spydiga kommentarer på nätet. Hur blev det såhär?

Jag öppnar upp ett nytt fönster och söker på “Framtida Sverige”. De första tio länkarna är direkt emot eller helt i linje med FS:s politik. Jag testar att söka på “Socialisterna”. Ett par negativa länkar dyker upp, men det mesta fylls upp av länkar till allmänna nyhetsartiklar om partiet. En ny sökning kring de Svenska partierna ger fortsatt neutrala sökresultat. Min begränsade efterforskning tyder på att FS delar upp Sverige i två läger, för och emot. Detta jämfört med de andra partierna som diskuteras på en helt annan nivå mellan partigränserna. 

Med denna insikten börjar jag scrolla igenom min och Mattias chatthistorik igen. Det är tydligt att vår diskussion följer samma mönster som den på sociala medier. Vi står på var sin sida ett högt staket och kastar skit på varandra. 

FS vill skapa ett tryggt samhälle där de som sköter sig är välkomna. Men hur tryggt blir ett samhälle som är uppdelat i två läger? FS vill bli av med den otrygghet som skapats av kulturkrock och segregering. Men det till priset av åsiktskrock och en segregering på nationell nivå. 

Jag öppnar upp Messenger igen och klickar på Mattias.
Jag: ”Det här kommer inte att fungera…”
Jag: ”Det du står för splittrar samhället, det splittrar oss.”

Jag går in på Twitter för att skriva en ny Tweet. ”De som röstar på FS pratar om en systemkollaps. Det är precis vad som håller på att hända. Sveriges sociala system bryts ned, tack vare åsiktsbarriärer som dras rakt igenom kvarter, familjer och förhållanden. #svpol.”
Jag lägger mig ner i sängen med datorn i knät för att invänta hagelstormen av åsikter och nedvärderande tweets.

Omslaget till novellen ”En brusten nation”.

Mina tidigare noveller på bloggen:
Din tid kommer

Kommentera