Publicerad den Lämna en kommentar

Britt-marie var här – Fredrik Backman

Fredrik Backman är en av mina personliga favoriter vars böcker jag lyssnat igenom med skratt, tårar och inspiration. Backman är faktiskt en stor anledning till att jag skriver idag då hans böcker gav mig mer än bara en tanke att tänka, de gav mig även flera tankar att skriva. Britt-marie var här är inte hans bästa bok, det skulle jag nog säga att Min mormor hälsar och säger förlåt är. Men med det sagt så är det verkligen ingen dålig bok.

Handlingen

Britt-Marie, vars karaktär först uppenbarade sig som granne i ovan nämnda bok Min mormor hälsar och säger förlåt, är gift med affärsmannen Kent. De har en väldigt förlegad relation där hon är hemma och sköter hemmet medan Kent har affärsmöten med Tyskland. Av en händelse söker Britt-Marie jobb och lämnar Kent för ett litet samhälle vars samhällsnyttiga funktioner klumpats ihop inuti en pizzeria. Som fritidsledare i samhället Borg förändrar Britt-Marie allt.

Omslagsbild av Britt-Marie var här.
Omslaget till Britt-Marie var här av Fredrik Backman, utgiven av Forum.

Själva berättelsen är bara en del av boken. Karaktärsbeskrivningarna är så tydliga och egna att man verkligen blir en del av Borg. Britt-Marie var inte bara i Borg, hon har varit långt inne i huvudena på de som läst eller lyssnat på denna boken.

Britt-Marie var här, som film

Precis som En man som heter Ove har Britt-Marie blivit filmatiserad. Med en del stora svenska skådespelare och en fantastisk berättelse fanns det hopp om en mycket bra film. Här faller dock allt. Filmen kan på inget sätt jämföras med boken. Den saknar helt Britt-Maries karaktär och tar bort en hel del av bokens känsla och handling. Filmer är aldrig lika bra som deras böcker, en klassiker. Men det betyder inte att de aldrig kan vara bra. Här faller dock filmatiseringen platt som en pannkaka. Har du sett filmen? Ge boken en ärlig chans!

Porträtt av Fredrik Backman
Fredrik Backman – Fotograf/Copyright: Linnéa Jonasson Bernholm

I vanlig ordning summerar Fredrik Backman livet på ett helt underbart roligt och känslomässigt sätt. Ingenting är sig likt när man lämnat Borg.

Publicerad den 1 kommentar

1793 – En slafsig berättelse om en torso och brännvin

1793 på en eboksläsare som ligger på en bänk

Att läsa 1793 är lite som att gräva sig ner i en hög av kodynga och förruttnade lik, fast på ett fängslande sätt. Berättelsen är obehaglig, tänkvärd och får coronapandemin att framstå som ett himlavalv av änglar och världens alla härligheter.

Personligen är jag inget fan av historia och var aldrig speciellt engagerad på historialektionerna. Det var förvisso inte min historialärare heller, så mitt intresse kanske förklarar sig själv. Niklas Natt och dag visar däremot ett stort engagemang i sent 1700-tal med denna historiska roman om Mickel Cardell och Cecil Winge. Extra stort engagemang visar Niklas Natt och dag kring detaljer för huruvida människokroppen ter sig i olika stadier av förruttnelse, smärta och fysiska reaktioner från yttre hot.

1793 är rå och ärlig redan från start

Historien börjar med att Mickel Cardell simmar ut i det avlopp till sjö vid namn Fatburen för att fiska upp ett lik. Kroppen är stympad på alla dess lämmar och har därmed bara huvud och torso kvar. De läkta ingreppen tyder på en långt gående process. Här börjar en historia som tar oss långt in i Stockholms 1700-tals hjärta. En berättelse för er som inte är allt för äckelmagade. De visuella skildringarna ger en tydlig inblick i hur otroligt bra vi har det idag, trots rådande pandemi.

1793 på e-boksläsare mot en mossig stenmur.
1793 på e-boksläsaren Kobo Forma

Jag vill inte röja för mycket av handlingen då jag själv inte är ett fan av spoilers. Men Micke Cardell kommer i kontakt med den ”frilansande” mordutredaren Cecil Winge. De fattar tycke och bildar en duo som envist ska gå till botten med likets historia. Det visar sig vara en historia som bjuder in läsaren till en spännande resa genom krogliv, kvinnofängelser, slagsmål, franska revolutionen, brännvin och åter brännvin.

Personliga tankar

Som jag nämnde tidigare har jag aldrig funnit något speciellt intresse för historia. Därmed har jag varit skeptiskt intresserad av Niklas böcker då jag blivit rekommenderad och läst mycket gott om dem. Samtidigt utspelas de under en tid som jag sällan funnit något personligt intresse för. Det var egentligen först när jag hörde en intervju med Niklas Natt och dag via Pocketpodden som jag övervägde att ge 1793 en ärlig chans. Det visade sig resultera i att jag, på eget bevåg, satt och googlade gamla händelser för att läsa mer om dem.

Precis som folk rekommenderat 1793 till mig vill jag skicka vidare rekommendationen. Nu ska jag bita mig fast i uppföljaren, 1794 för att sedan invänta den sista och avslutande delen, 1795. Det är med spänning och viss avsmak jag öppnar upp fortsättningen för Mickel Cardell.