Publicerad den 1 kommentar

En nyfunnen vän skickas till lektör

Den 18 oktober är det precis två år sedan jag började med mitt aktuella manus. Arbetstiteln är ”En nyfunnen vän”, en titel som inte riktigt kommer passa för det färdiga resultatet. Nu har jag tagit steget att anlita en lektör som ska arbeta sig igenom de knappa 40.000 ord jag på mer eller mindre passande sätt placerat efter varandra.

Från 10.000 till 40.000 ord

”En nyfunnen vän” har genomgått flera stora förändringar. Till en början var den tänkt att svagt blandas med egna erfarenheter. Denna handling har spätts ut mer och mer till en nästan obefintlig parallell med min egna uppväxt.

Framsida för En nyfunnen vän
Framsideskiss för arbetstiteln ”En nyfunnen vän”

Den andra förändringen var när manuset nått strax över 10.000 ord då jag var färdig med storyn. Berättelsen hade en klar start och en hopknuten säck. Men det var något som inte riktigt kändes rätt. Jag tyckte någonting saknades.

Det var först när jag pausat manuset ett par månader som jag kom på hur jag skulle fortsätta. Jag satt på cykeln och lyssnade på podden Älska pocket med Fredrik Backman som gäst. Han pratade om hur antagonisten behöver en tydlig roll i boken för att ge en bättre dynamik mellan motpolerna, och då även ge en djupare berättelse för läsaren. Jag tog till mig detta och tänkte om, förlängde manuset med cirka 30.000 ord och känner mig nu betydligt mer nöjd med berättelsen som nu mer handlar om tre tonåringar istället för två.

En nyfunnen vän – till en början

Till en början handlade boken om två killar som var på sina sista veckor i sjätte klass. De bor på varsin sida stan, vilket gör att de lever två helt olika liv i två olika socioekonomiska förhållanden. Filip bor i en friliggande villa med sina två föräldrar. Axel har flyttat från en lugn ort i Mellansverige till en förort med höga hus av betong. Flytten har splittrat Axels familj socialt, trots att alla lever under samma tak. En kväll räddas Axel från en misshandel då Filip hör vad som händer och agerar så gott han kan. Filip och Axel fängslas av varandra direkt. Filip lockas av Axels mod och nonchalans, samtidigt ser Axel en empatisk och snäll person hos Filip. Tillsammans hjälper de varandra. Sedan väckte Fredrik Backman liv i Fadi.

Nu är det dags för lektörsutlåtande

Nu har jag bestämt mig för att lämna över mina ord till en lektör. Efter en hel del bra tips har jag bestämt mig för att låta Gunilla ”Gilly” Nyström ta sig an uppgiften. Det föll på att hennes bakgrund och erfarenheter passar väldigt bra ihop med mitt manus. Min förhoppning är att hon ska kunna vägleda mig i de partier jag eventuellt brister på vad gäller logik och verklighet. Det ska bli en spännande resa nu när manuset tar en ny riktning!

För att se hur omslaget gjordes ovan så kan du ta en titt på mitt tidigare inlägg.

Publicerad den Lämna en kommentar

Mizeria är en ärlig och gripande berättelse om orten

Mizeria, eller misär, är titeln på Melody Farshins ungdomsbok om tvillingsyskonen Aicha och Ali. Syskonen är ankaret i det karaktärsbibliotek Melody byggt upp med denna historia. Men varför började jag läsa en bok om orten?

Melody är ”egentligen” en stand-up komiker. Jag sätter ”” vid egentligen, för hon är även en riktigt begåvad författare. Det var först via humor-podden/ morgonshowen AMK morgon som jag fick nys om Melody och hennes bok Mizeria. Men det var först för någon dag sedan när jag lyssnade på komikern Robin Berglunds podcast Mina vänner boken som jag blev intresserad av att själv läsa den.

Under snart två års tid har jag skrivit på ett manus om två killar som träffas efter en misshandel. En av killarna är ensambarn och växer upp i ett villaområde med sina föräldrar. Den andra har flyttat från Värmland till en förort utanför en större svensk stad. Jag personligen har mycket enklare att referera till villaområdet jämfört med orten då jag har obefintliga erfarenheter av hur det är att bo i en förort. Det är här Alicha och Ali kommer in i bilden.

Omslag till boken Mizeria
Omslaget till boken Mizeria

Mizeria känns verklig

När jag läser Mizeria så känns det nästan som att Melody har rivit ur sidor från kompisars gamla dagböcker och förbättrat dem. Kapitlen är realistiska och utgår ifrån olika personers syn på händelserna som boken tar upp. Det ger en väldigt bred, men också personlig bild av bokens handling. Efter ett par sidor behöver man knappt läsa vem kapitlet handlar om, det framgår genom texten och personligheten vilket skapar ett djup i persongalleriet.

Mizeria är ett ord för misär på personlig nivå. Trots Melodys långa karriär som komiker ska man inte förvänta sig höga skratt. Det är dock en del formuleringar som gör det hela tragikomiskt och sårbart. Ibland vet jag inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Stämningen kan vara mörk, men formuleringarna och/eller karaktärernas tankar utsöndrar någon form av humor som kittlar skrattmusklerna.

För att inte säga för mycket så har boken en genuin dragningskraft som gör att jag knappt vill lägga ifrån mig den. Och då ska det nämnas att jag inte är någon bokmal som plöjer bok efter bok hemma i soffan.

En bok från orten, för orten

Jag vill minnas att Melody i något sammanhang har sagt att utbudet av orten-böcker inte är i proportion med efterfrågan. Detta är den första boken om orten som jag läser. Det är en intressant skildring och ett liv som är något helt annat än mitt eget. Det märks däremot att Melody har levt detta livet, på formuleringar och gestaltningar. Detta gör Mizeria äkta och gripande.

Jag kan verkligen rekommendera historien om Aicha, Ali, Osman, Samir, Nano, Hamza och alla andra. Oavsett om du är i äldre tonåren eller vuxen.

Att läsa Mizeria har både varit intressant och lärorikt för att jämföra hur jag själv har skrivit i mitt manus. För att se det positivt så tror jag att manuset är på rätt väg!

Publicerad den Lämna en kommentar

Prestationsångest och lyckliga slut

Alla som på något sätt jobbar kreativt känner säkert igen den olustiga känslan man har under redigeringsarbetet, prestationsångest! I mitt fall finns det inget som gör att jag känner mig så dålig som under just redigeringen/klippningen. Den känslan hänger även kvar i den färdiga produkten, vilket gör att det blir svårt för mig att uppskatta mitt eget arbete. Jag har precis slutfört arbetet med ungdomsboken Skola för Coola, en tre timmar lång bok om hur det är att vara coolast i sjuan.
Skola för coola är skriven av Åsa Öhnell, utgiven av Idus Förlag.

Skola för Coola är den näst längsta bok jag läst in. Längre bok > mer redigering > mer tid att må dåligt på. Det känns lite som att stå i ett träsk och aldrig komma därifrån, hur mycket man än trampar. Samtidigt är det en rolig process som får en att växa som kreatör och person.

Prestationsångest kan tydligen brytas ned med en kommentar

Det är skönt att avsluta ett projekt som Skola för coola. Det är såklart ännu skönare när både förlag, men framförallt, författare blir väldigt nöjda med slutprodukten. Jag förutsätter att om de är nöjda så är även lyssnaren/slutkunden nöjd.

Ett bevis på detta fick jag idag när jag i en Facebook-grupp för författare besvarade en fråga om ljudboksinläsning och prisuppgifter. Det jag eventuellt hade räknat med var en potentiell kund. Det jag fick var något så mycket bättre!

För drygt ett och ett halvt år sedan läste jag in tre noveller åt Lars Wilderäng; Valet, Berget och Oscar. Idag fick jag en underbar respons från en väl etablerad författare.

Gustaf Jansson ovan har läst in och producerat mina tre ljudboksnoveller, till ett mycket rimligt fastpris i min mening, och fullt professionellt. Föreslår att >valfritt namn< snackar med Gustaf.

Tillägg: Inte en enda lyssnare av mina noveller har beklagat sig över vare sig produktion eller Gustafs inläsning. Nu har novellerna sålt mycket mindre än mina romaner, men på romanerna finns det alltid folk som klagar trots att inläsarna är kända skådespelare.

– Lars Wilderäng
Bokomslag för novellerna Valet, Berget och Oscar
Novellerna Valet, Berget och Oscar. Skrivna av Lars Wilderäng.

Det är respons som denna som gör att man jobbar vidare. Det kommer troligtvis göra nästa redigeringsperiod något lättare. Trots att jag läst om samma mening femton gånger för att en viss ordföljd aldrig vill sitta som den ska.

Slutsats

Tänk på det nästa gång du tragglar dig igenom stycke efter stycke och ditt kreativa sug dras allt längre ifrån dig. Tror du på dig själv i startgroparna så finns det inget som säger att du gör ett dåligt jobb bara för att det redigeras. Att tveka på sig själv är något som alla gör. Det viktiga är att tron på sig själv är starkare än tvivlet, då tar man sig framåt. Så skriv prestationsångest på en lapp, sen knycklar du ihop den och kastar den i papperskorgen!

Publicerad den 1 kommentar

Manus måste tydligen redigeras …

bild över ett redigerat manus

När man börjar skriva på ett manus så tänker man sällan på redigeringsarbetet. Precis som att man inte tänker på vardagens gnabb och gräl när man går på de första dejterna med en potentiell livspartner. Varken grälen eller redigeringen slipper man dock undan. Tids nog måste man ta tag i det där som man lämnat efter sig och styra upp det till något bättre.

Det är inte speciellt roligt, det känns ofta ganska kreativitetsdödande. Men det polerar upp den där smått skrovliga berättelsen till något bättre. Så resultatet blir bättre vilket gör att sista slutredigeringen känns som att nå en bergstopp på femtusen meters höjd. Man har strävat efter att få till den den perfekta läsupplevelsen och tillslut når man dit.

När jag skickade ut mitt aktuella manus till en handfull testläsare så såg jag hyllningar framför mig, inte mer jobb. Det är klart man vill få ett mejl med kommentarer som: ”Jag började gråta när…” eller: ”Jag skrattade högt igenom nästan hela boken.”
Istället fick jag 240 punkter som skulle ses över, tillsammans med positiva ord (såklart, jag har ju trots allt skrivit en jävla bra berättelse).

Att för sjätte gången sätta sig ner framför sitt manus och fixa till diverse mindre och/eller större problem kändes sådär lockande. Men nu är det gjort och jag ska säga dig att det var värt det! Som jag tidigare sagt så är jag inte direkt någon bokmal. Det resulterar såklart i att jag inte har stenkoll på alla regler. Så att få texten korrad av en flitig pekpinne var guld värt. Inte bara för det aktuella manuset, utan för alla kommande manus.

Här kommer en liten del av mitt manus, prologen:

I alla större städer finns det olika områden. Så är det även där denna berättelse utspelar sig. Vi har de täta höghusen med lägenheter. De stora villorna med studsmattor. Radhuslängor med lekplatser sträcker sig likt ormar runt torgen. Gågatorna korsar bilvägar med övergångsställen och gångtunnlar.
 
Det flyger en drönare över staden. Dess kamera fångar in folk som vattnar blommor, klipper gräset, spelar basket och rastar hundar. Precis som i vilket samhälle som helst. Du har säkert upplevt det själv, att folk runt omkring dig lever problemfritt. Att allt ser så enkelt och bra ut. För när ett ögonblick fångas upp i förbifarten upplevs det ofta som vardag för personen man sett. Att hen alltid lever just så. Leker eller jobbar, helt utan problem i livet. När man tänker så är det lätt att själv känna sig illa till mods. Varför är det bara jag som inte har någon att hänga med? Eller, varför har inte jag ett syskon att skratta tillsammans med?
 
Drönaren flyger in i ett område fullt av höga hus. De står uppradade efter varandra likt en kö som aldrig tar slut. Fasaderna är fulla av fönster och balkonger. I ett av fönstren ser drönaren en liten kille. Precis som alla andra kvällar ligger killen, som heter Axel, med sina hörlurar över öronen och sin telefon på bröstet. Visst ser det skönt ut? Vi tänker direkt att killen gillar musik. Varför skulle han annars sova med hörlurar på sig?
 
I en villa på andra sidan stan hittar vi en annan kille i samma ålder. När drönaren kommer närmare kan vi se in i Filips rum. En kille som dansar framför spegeln. Har han bara fjärilar i magen eller tränar han inför sitt livs viktigaste dag?
 
Oavsett om det gäller höghusen eller villaområdet så är hela staden full av människor som Axel och Filip. Människor som lever sina liv och gör saker på sitt sätt, precis som du och jag.
 
Livet kan inte ses genom en kamera från en drönare. Ju närmare vi kommer det vi ser, desto mer detaljer får vi kring det som sker. Visst, Axel älskar musik. Men det är också det enda han har. Och Filip dansar så ofta han kan, för han ska uppträda för hela skolan om bara ett par veckor. Nästan alltid är problemen osynliga för de som står bredvid och tittar på. Men de finns alltid där och alla har dem. Men det finns också lösningar på problemen. Axel och Filip kommer hitta en lösning, vänskap.

Boken En nyfunnen vän handlar alltså om två killar, Filip och Axel. Den riktar sig till barn i mellanstadiet/ högstadiet och är totalt 13500 ord lång. Den tar upp frågor som mobbning, utanförskap, relationer inom familjen etc. Det är viktiga frågor för en viktig ålder där tankar och rädslor för detta är stora.

Nu kommer jag till den lättaste biten, att få ut den som en riktig bok! 😐