Fredrik Backman är en av mina personliga favoriter vars böcker jag lyssnat igenom med skratt, tårar och inspiration. Backman är faktiskt en stor anledning till att jag skriver idag då hans böcker gav mig mer än bara en tanke att tänka, de gav mig även flera tankar att skriva. Britt-marie var här är inte hans bästa bok, det skulle jag nog säga att Min mormor hälsar och säger förlåt är. Men med det sagt så är det verkligen ingen dålig bok.
Handlingen
Britt-Marie, vars karaktär först uppenbarade sig som granne i ovan nämnda bok Min mormor hälsar och säger förlåt, är gift med affärsmannen Kent. De har en väldigt förlegad relation där hon är hemma och sköter hemmet medan Kent har affärsmöten med Tyskland. Av en händelse söker Britt-Marie jobb och lämnar Kent för ett litet samhälle vars samhällsnyttiga funktioner klumpats ihop inuti en pizzeria. Som fritidsledare i samhället Borg förändrar Britt-Marie allt.
Omslaget till Britt-Marie var här av Fredrik Backman, utgiven av Forum.
Själva berättelsen är bara en del av boken. Karaktärsbeskrivningarna är så tydliga och egna att man verkligen blir en del av Borg. Britt-Marie var inte bara i Borg, hon har varit långt inne i huvudena på de som läst eller lyssnat på denna boken.
Britt-Marie var här, som film
Precis som En man som heter Ove har Britt-Marie blivit filmatiserad. Med en del stora svenska skådespelare och en fantastisk berättelse fanns det hopp om en mycket bra film. Här faller dock allt. Filmen kan på inget sätt jämföras med boken. Den saknar helt Britt-Maries karaktär och tar bort en hel del av bokens känsla och handling. Filmer är aldrig lika bra som deras böcker, en klassiker. Men det betyder inte att de aldrig kan vara bra. Här faller dock filmatiseringen platt som en pannkaka. Har du sett filmen? Ge boken en ärlig chans!
Fredrik Backman – Fotograf/Copyright: Linnéa Jonasson Bernholm
I vanlig ordning summerar Fredrik Backman livet på ett helt underbart roligt och känslomässigt sätt. Ingenting är sig likt när man lämnat Borg.
I tron om att åter hoppa in i ett dystert och smutsigt Stockholm i Mickel Cardells liv började 1794 på ett helt annat sätt. Istället får vi följa en ny karaktär, Erik Tre rosor, som blir skickad till ön Barthélemys i Väst Indien. Erik blir ditskickad av sin Far som anser att Erik borde växa upp och bli värdig sitt namn – Tre rosor. Denna oväntade start knäckte mitt intresse för resten av boken … till en början. Slutligen fyllde berättelsen om ön Barthélemys en stor roll för bokens utveckling och gav en bredare bild av Niklas Natt och Dags senaste bok.
1794 visar på utveckling
Ju mer jag läser desto mer märker jag hur Niklas skrivande utvecklats. Det känns som att han jobbat mer med sidospår och gestaltning, och då inte bara av extrema scener av lik och förruttnelse. Boken känns mer färdig än 1793 och karaktärerna känns mer levande. Jag märker också att jag skrattar mer i denna boken. Dialogerna är skrivna med mer humor, om än relativt mörk humor.
Niklas Natt och Dag, författare till 1793 och 1794. Copyright/Fotograf: Thron Ullberg
I det stora hela är det dock mycket i 1794 som påminner om 1793. Samma skitiga gator mellan broarna med avföring, rännstensungar, Cardells ständiga armprotes, hor, brännvin, utslagna tänder, köttiga sår och allt annat som hör Niklas 1700-tal till. Jag har läst kommentarer om att ”Jag blev lite trött på ruttnande tänder, fekaliefyllda rännstenar och lusfyllda peruker redan i 1793” – Citat via Bokus.
Om man däremot ser 1794 som ett eget verk så skulle jag säga att den är bättre än föregångaren. Det händer mer, fler totalvändningar, roligare och mer intressanta dialoger och djupare karaktärsskildringar. Är man med på grundpremissen, grova gestaltningar, så kan jag inget annat än att rekommendera 1794.
Nu väntar jag med spänning på uppföljaren, vars namn gissningsvis bli 1795. Boken väntas komma hösten 2021.
Under flera år har jag varit sugen på en renodlad läsplatta. Det var egentligen först nu när Storytel erbjöd deras läsplatta för 599kr inkl fodral och 3 månaders abonnemang som jag blev intresserad på riktigt. När jag väl började kolla på alternativen slutade det med en Kobo Forma 8″ som blev betydligt dyrare än den rabatterade Storytel-plattan. Samtidigt slipper man binda upp sig mot en specifik tjänst och får en helt annan upplevelse med två tum större skärm.
Kobo Forma är stor, men smidig. Den lägger sig nästan omärkbar i både min stora och lilla kameraväska vilket gör att jag alltid kan ha med mig den. Vikten på strax under 200 gram gör den lätt, nästan lite för lätt. En dag när jag satt på tågperrongen och läste drog ett godståg förbi. Vindtrycket som blev av tåget fångades upp av den stora ytan så plattan flög likt ett löv ur mitt grepp. Den grovt grusade perongen tillsammans med den omtumlande flygfärden gav mig inte mycket hopp om den framtida läsbarheten. Men med en liten repa på skärmens kant (utanför läsområdet) och lite repor på baksidan så kunde jag med lättnad läsa vidare, om än med ett något hårdare grepp framöver.
Kobo Forma faller på knapparna
Med en premiumenhet för strax under 3000kr så förväntar man sig en premiumkänsla. Det är väl egentligen här som Forma tappar sin glans, på gott och ont. Amazons motsvarande modell Kindel Oasis är gjord i ett fast aluminium-bakstycke som sägs ge en stabil och gedigen känsla. Kobo Forma är helt i plast. baksidan har någon forma av gummikänsla, knapparna är i plast och uttaget är i micro-USB (och inte USB-C som är standard idag). Trots att jag recenserat säkert 100 mobiler och surfplattor under min tid som teknikredaktör så ser jag inte detta som något negativt alls. Aluminum är kallt och fast, gummi är varmare och mer stöttåligt. Tänk er hur min Kobo skulle sett ut efter flygturen om sidorna och bakstycket hade varit gjort i aluminium. Inte speciellt snygg!
Det som känns minst påkostat är tyvärr knapparna. Knapparna framtill ger okej respons och fungerar bra, om än lite ”sladdriga” i känslan. Standby-knappen, som sitter på sidan, är däremot väldigt stum, men samtidigt ”svampig”. Man får inte någon riktig respons från den. Detta har jag även hört från andra källor, så det är troligtvis inte bara min enhet som har detta ”problemet”. Här hade jag gärna sett något mer genomarbetat.
Här slutar dock det negativa. För resterande delen av plattan är underbar! Skärmens storlek gör att man kan förstora texten rätt rejält utan att man behöver byta sida efter vartannat ord. Den högupplösta skärmen gör att man får riktigt skarpa tecken även vid liten textstorlek. Den sidobelysta skärmen använder jag oftast helt utan belysning och behövs belysning räcker det oftast med några enstaka procent. Just att den är sidobelyst gillar jag skarpt! Det gör att ljuset inte lyser rakt i ögonen på läsaren, likt en smartphone, datorskärm eller liknande. Här kommer ljuset från sidan och reflekteras upp mot ögonen via skärmen.
Hela hanteringen av läsningen är verkligen ett steg fram i läsupplevelsen, i min mening. Det känns inte som ett digitalt alternativ, utan som ett steg framåt. Kommer det ett ord du inte riktigt förstår kan du markera det och söka upp det på Google eller Wikipedia (förutsatt att du är ansluten till wifi) med bara ett skärmtryck. Vill du notera något så är det bara markera texten och skriva en anteckning, utan att kladda ner en hel sida. Bara det att du kan ha 4000 böcker på mindre än 200 gram och ändå läsa dem som om det vore ett papper, i stort sett. Detta är såklart inte nyheter om du redan sitter med en läsplatta, men om du inte gör det så finns en rad möjligheter som ger läsupplevelsen en ny nivå.
Låna direkt i din Kobo Forma
En annan sak som sätter guldkant på tillvaron är att Kobos enheter har integrerat stöd för Overdrive. Detta är ett internationellt system för utlåning av böcker, ligger under appen Libby i svenska bibliotek. Alla bibliotek stödjer inte Overdrive (än?), använder ditt bibliotek Bibblio så fungerar inte det med Kobos plattor exempelvis. Men mitt, Alingsås bibliotek, och Göteborgs stadsbibliotek använder sig av Overdrive. Detta gör att jag kan registrera mitt kort direkt i läsplattan och sedan låna böcker direkt över Wifi, utan en dator eller någon annan enhet. Här finns dock en hake. Du kan bara låna de böcker som finns i Kobos egna butik. Förtydligande: Boken måste både finnas via ditt bibliotek OCH i Kobos e-boksutbud. Det går såklart att låna boken direkt via ditt bibliotek, ladda ner den till din dator och för över den till din Kobo-platta, inte lika smidigt, men det går.
Slutsats
Slutligen så är detta en väldigt kompetent läsplatta. Kan man överleva en något bristfällig känsla i knapparna så finns det inte mycket mer att klaga över. Det skulle väl vara priset, Kobo har en mindre modell med liknande design som är dryga tusenlappen billigare, även den är vattentålig, Kobo Libra H20. Och till slut. Det är extremt skönt att ha en digital enhet som kommer åt internet om man fastnar på ett ord, men som inte söker på uppmärksamhet med diverse notiser, mail, sms etc. Den har ingen högtalare, inget hörlursuttag och ingen appbutik som kan installera facebook eller annat distraherande. Det är en väldigt skön känsla 2020!
Har du några frågor gällande Kobo Forma så kan du lägga den/dem som kommentar nedan så kan jag uppdatera ovan text och/eller ge ett snabbt svar till dig.
Mizeria, eller misär, är titeln på Melody Farshins ungdomsbok om tvillingsyskonen Aicha och Ali. Syskonen är ankaret i det karaktärsbibliotek Melody byggt upp med denna historia. Men varför började jag läsa en bok om orten?
Melody är ”egentligen” en stand-up komiker. Jag sätter ”” vid egentligen, för hon är även en riktigt begåvad författare. Det var först via humor-podden/ morgonshowen AMK morgon som jag fick nys om Melody och hennes bok Mizeria. Men det var först för någon dag sedan när jag lyssnade på komikern Robin Berglunds podcast Mina vänner boken som jag blev intresserad av att själv läsa den.
Under snart två års tid har jag skrivit på ett manus om två killar som träffas efter en misshandel. En av killarna är ensambarn och växer upp i ett villaområde med sina föräldrar. Den andra har flyttat från Värmland till en förort utanför en större svensk stad. Jag personligen har mycket enklare att referera till villaområdet jämfört med orten då jag har obefintliga erfarenheter av hur det är att bo i en förort. Det är här Alicha och Ali kommer in i bilden.
Omslaget till boken Mizeria
Mizeria känns verklig
När jag läser Mizeria så känns det nästan som att Melody har rivit ur sidor från kompisars gamla dagböcker och förbättrat dem. Kapitlen är realistiska och utgår ifrån olika personers syn på händelserna som boken tar upp. Det ger en väldigt bred, men också personlig bild av bokens handling. Efter ett par sidor behöver man knappt läsa vem kapitlet handlar om, det framgår genom texten och personligheten vilket skapar ett djup i persongalleriet.
Mizeria är ett ord för misär på personlig nivå. Trots Melodys långa karriär som komiker ska man inte förvänta sig höga skratt. Det är dock en del formuleringar som gör det hela tragikomiskt och sårbart. Ibland vet jag inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Stämningen kan vara mörk, men formuleringarna och/eller karaktärernas tankar utsöndrar någon form av humor som kittlar skrattmusklerna.
För att inte säga för mycket så har boken en genuin dragningskraft som gör att jag knappt vill lägga ifrån mig den. Och då ska det nämnas att jag inte är någon bokmal som plöjer bok efter bok hemma i soffan.
En bok från orten, för orten
Jag vill minnas att Melody i något sammanhang har sagt att utbudet av orten-böcker inte är i proportion med efterfrågan. Detta är den första boken om orten som jag läser. Det är en intressant skildring och ett liv som är något helt annat än mitt eget. Det märks däremot att Melody har levt detta livet, på formuleringar och gestaltningar. Detta gör Mizeria äkta och gripande.
Jag kan verkligen rekommendera historien om Aicha, Ali, Osman, Samir, Nano, Hamza och alla andra. Oavsett om du är i äldre tonåren eller vuxen.
Att läsa Mizeria har både varit intressant och lärorikt för att jämföra hur jag själv har skrivit i mitt manus. För att se det positivt så tror jag att manuset är på rätt väg!
