Publicerad den Lämna en kommentar

Fujifilm X-Pro 3, som analogt fast digitalt

Efter ett par veckor med Fujifilm X-Pro 3 tänkte jag skriva lite om mina tankar kring detta analogflörtande APS-C monster. Trean är min första kamera ur Fujifilms pro-serie. Det är också min första (digitala) kamera med optisk sökare. Övergången har inte varit allt för plågsam då en elektronisk sökare är ett vrid bort via reglaget på kamerans framsida.

Att gå från Fujifilm X-H1, en betydligt större kamera med en mer SLR inspirerad design och ergonomi, till denna rangefindertolkning har varit lättare än väntat. Speciellt när Fujifilm gör ett så förbannat bra jobb med design och handhavande. Det finns ett par stora skillnader mellan X-H1 jämfört med X-Pro-serien. Ergonomin är såklart lite av en nackdel när kameran används, men bristen på stort grepp blir trots allt en fördel när den transporteras runt hals eller i väska.

Fujifilm X-Pro 3 har smidigare reglage

En av de största fördelarna rent användarmässigt med X-Pro 3 är reglagen och knapparnas placering. Det finns i stort sett bara två saker jag kan klaga på. Längst till höger finns två knappar, Q-menyn (snabbmeny) samt en ”blank” knapp som kan ställas in efter behov. Dessa är så pass släta och formade efter huset att de är svåra att känna när ögat komponerar motivet i sökaren. Här kan såklart muskelminnet komma ikapp i längden, men en något konkav form hade helt klar varit fördelaktig. Sedan sitter den fabriksinställda AF-L/AE-L knappen lite väl långt in mot sökaren. Därför har jag programmerat om denna funktion till den mer svårorienterade ”blanka” knappen över Q-menyn.

Annars är det väldigt smidigt att hantera alla reglage och knappar med högerhanden. Något jag upprepade gånger stört mig på med min tidigare X-H1 och som även deras mest sålda serie X-T serien där ISO styrs med vänsterhanden (såvida man inte programmerat om ISO till främre eller bakre rullhjulet).

Fujifilm X-pro 3 bakifrån
Fujifilm X-Pro 3 bakifrån med displayen utfälld 90 grader. De två knapparna längst till höger är väldigt ”anonyma”.

Den gömda skärmen

Jag tänkte lyfta den mest kontroversiella delen med kameran, skärmen. Sedan digitalkameran entrade marknaden har fotografer enkelt kunna förhandsgranska sina nytagna foton via kamerans bakre skärm. Man kan såklart göra det även på X-Pro 3. Det kräver dock att man först fäller ner den då skärmen riktas in mot huset. Detta designval fick en hel del kritik efter lanseringen. Många skribenter och Youtubers har dock backat och insett dess fördelar. Personligen tyckte jag att det var både modigt och spännande av Fujifilm att tänka utanför boxen kring skärmen. X-Pro serien har alltid varit en flört till det analoga, så är det någon serie från Fujifilm som bör ha denna typen av lösning så är det såklart ett hus i X-Pro serien.

Det kanske bara är på grund av nyhetens njutning, men under den tid jag fotat med X-Pro 3 har jag själv märkt hur mycket mindre jag håller i kameran, på ett bra sätt. Det är annars så lätt att fota en händelse för att sedan luta kameran mot magen för att se resultatet. Nu släpps snarare kameran fri att få hänga i sin rem runt nacken medan jag själv blir en del av nuet.
(Vid ett kritiskt läge så är det bara fälla ner skärmen för att se resultatet.)

Förutom ovan nämnda tankar så finns det nog ingen skärm som är mer skyddad än den på X-Pro 3. Den är såklart skyddad från stötar och smuts, men också från kind och fingrar. Den textur som nu finns där håller sig betydligt finare och kommer troligtvis få ett ganska snyggt slitage i längden.

Fujifilm X-pro 3 bakifrån
Fujifilm X-Pro 3 bakifrån med displayen infälld.

Skärmar i överflöd

Som ni ser på bilden ovan så har Fujifilm kompenserat bortfallet av en klassisk display med en liten skärm. Denna visar i stort sett bara olika filmsimuleringar, om man använder sig av det. Den kan också visa kamerans inställningar och batterinivå. Här kan jag dock hålla med om den kritik som Fujifilm först fick. Detta känns mer som ”en kul grej” än en ”smart lösning”. Jag har i stort sett aldrig haft någon riktig användning av denna skärmen. Det är nästan så att den inte behöver vara där alls.

Fujifilm X-pro 3 liggande
Ovansida och framsida av Fujifilm X-Pro 3.

Fujifilms val av material ger en solid känsla

X-Pro serien är känd för sin robusta känsla, X-Pro 3 är inget undantag. Huset är byggt i titan vilket ger en väldigt trevlig och hållbar känsla. Det matchar helt klart känslan i X-H1 som tidigare var den mest robusta kameran från Fujifilm. Även reglagen känns väldigt trevliga att hantera med ett skönt motstånd i rattarna och trevlig feedback i slutaren.

På tal om slutaren, här har vi något som får öronen att göra volter för varje exponering. Det finns såklart olika åsikter och framförallt tillfällen för ett trevligt ljud när bilden tas. Slutarmekaniken i X-Pro 3 bjuder på ett riktigt tillfredställande ”klick” vilket gör att man nästan vill slita på den i onödan.

Fujifilm X-pro 3 framifrån
Framsida av Fujifilm X-Pro 3.

Designen hos Fujifilm X-Pro 3 har växt på mig

Tidigare har jag varit rätt skeptisk till X-Pro seriens design, men det har helt klart ändrats! Speciellt nu när jag använt den personligen och märker av dess fördelar. Den är klassisk, snygg och tidlös. Den talar mer än de flesta konsument/semipro-kamerorna på marknaden som Sony, Canon och Nikon. Då jag köpte en (knappt) begagnad enhet så var utbudet av varianter högst begränsade, så det blev den enkla svarta modellen. Kameran finns även med en mer slitstark beläggning som Fujifilm kallar Duratect. Nackdelen med dem är att de ska dra åt sig märkbart fler fingeravtryck. Med andra ord är de nog mest snygga direkt ur förpackningen.

Fujifilm X-pro 3 framifrån
Framsida av Fujifilm X-Pro 3.

Så var det den där optiska sökaren

Detta är väl egentligen Fujifilms största sellingpoint för X-Pro serien (och X-100 serien). Den optiska hybridsökaren. Då detta inte är en spegelreflexkamera, som visar det objektivet ”ser”, så får du förlita dig på en vit ram som visar vad sensorn fångar upp. Denna ram blir större och mindre beroende på brännvidd. Mest är den optiska sökaren till för Fujifilms fasta objektiv mellan 23-50 mm. 23 – 35mm är nog de mest optimala då ramen blir något liten med brännvidd på 50mm. När jag sätter på min telezoom (50-140mm f2.8) försvinner 1/4 av synfältet på grund av linsen. I dessa lägen är den digitala sökaren helt klart att föredra.

Här ser man den optiska sökaren när telezoomen sitter på. Det som finns i den lilla vita ramen är vad som fångas på bilden när den är som mest inzoomad.

Nedan finns ett galleri tagna med Fujifilm X-Pro 3 tillsammans med Fujinon 35mm f1.4 alt. Fujinon 50 – 140 f2.8. Alla bilderna är exporterade endast med Fujifilms filmsimulering ’Classic Negative

Alla bilderna i inlägget är tagna av mig, därmed har jag full upphovsrätt av dem.