När man börjar skriva på ett manus så tänker man sällan på redigeringsarbetet. Precis som att man inte tänker på vardagens gnabb och gräl när man går på de första dejterna med en potentiell livspartner. Varken grälen eller redigeringen slipper man dock undan. Tids nog måste man ta tag i det där som man lämnat efter sig och styra upp det till något bättre.
Det är inte speciellt roligt, det känns ofta ganska kreativitetsdödande. Men det polerar upp den där smått skrovliga berättelsen till något bättre. Så resultatet blir bättre vilket gör att sista slutredigeringen känns som att nå en bergstopp på femtusen meters höjd. Man har strävat efter att få till den den perfekta läsupplevelsen och tillslut når man dit.
När jag skickade ut mitt aktuella manus till en handfull testläsare så såg jag hyllningar framför mig, inte mer jobb. Det är klart man vill få ett mejl med kommentarer som: ”Jag började gråta när…” eller: ”Jag skrattade högt igenom nästan hela boken.”
Istället fick jag 240 punkter som skulle ses över, tillsammans med positiva ord (såklart, jag har ju trots allt skrivit en jävla bra berättelse).
Att för sjätte gången sätta sig ner framför sitt manus och fixa till diverse mindre och/eller större problem kändes sådär lockande. Men nu är det gjort och jag ska säga dig att det var värt det! Som jag tidigare sagt så är jag inte direkt någon bokmal. Det resulterar såklart i att jag inte har stenkoll på alla regler. Så att få texten korrad av en flitig pekpinne var guld värt. Inte bara för det aktuella manuset, utan för alla kommande manus.
Här kommer en liten del av mitt manus, prologen:
I alla större städer finns det olika områden. Så är det även där denna berättelse utspelar sig. Vi har de täta höghusen med lägenheter. De stora villorna med studsmattor. Radhuslängor med lekplatser sträcker sig likt ormar runt torgen. Gågatorna korsar bilvägar med övergångsställen och gångtunnlar.
Det flyger en drönare över staden. Dess kamera fångar in folk som vattnar blommor, klipper gräset, spelar basket och rastar hundar. Precis som i vilket samhälle som helst. Du har säkert upplevt det själv, att folk runt omkring dig lever problemfritt. Att allt ser så enkelt och bra ut. För när ett ögonblick fångas upp i förbifarten upplevs det ofta som vardag för personen man sett. Att hen alltid lever just så. Leker eller jobbar, helt utan problem i livet. När man tänker så är det lätt att själv känna sig illa till mods. Varför är det bara jag som inte har någon att hänga med? Eller, varför har inte jag ett syskon att skratta tillsammans med?
Drönaren flyger in i ett område fullt av höga hus. De står uppradade efter varandra likt en kö som aldrig tar slut. Fasaderna är fulla av fönster och balkonger. I ett av fönstren ser drönaren en liten kille. Precis som alla andra kvällar ligger killen, som heter Axel, med sina hörlurar över öronen och sin telefon på bröstet. Visst ser det skönt ut? Vi tänker direkt att killen gillar musik. Varför skulle han annars sova med hörlurar på sig?
I en villa på andra sidan stan hittar vi en annan kille i samma ålder. När drönaren kommer närmare kan vi se in i Filips rum. En kille som dansar framför spegeln. Har han bara fjärilar i magen eller tränar han inför sitt livs viktigaste dag?
Oavsett om det gäller höghusen eller villaområdet så är hela staden full av människor som Axel och Filip. Människor som lever sina liv och gör saker på sitt sätt, precis som du och jag.
Livet kan inte ses genom en kamera från en drönare. Ju närmare vi kommer det vi ser, desto mer detaljer får vi kring det som sker. Visst, Axel älskar musik. Men det är också det enda han har. Och Filip dansar så ofta han kan, för han ska uppträda för hela skolan om bara ett par veckor. Nästan alltid är problemen osynliga för de som står bredvid och tittar på. Men de finns alltid där och alla har dem. Men det finns också lösningar på problemen. Axel och Filip kommer hitta en lösning, vänskap.
Boken En nyfunnen vän handlar alltså om två killar, Filip och Axel. Den riktar sig till barn i mellanstadiet/ högstadiet och är totalt 13500 ord lång. Den tar upp frågor som mobbning, utanförskap, relationer inom familjen etc. Det är viktiga frågor för en viktig ålder där tankar och rädslor för detta är stora.
Nu kommer jag till den lättaste biten, att få ut den som en riktig bok! 😐
