Publicerad den Lämna en kommentar

Rollspel via Instagram blir en resa för Karkarotz

Stor båt i medelhavet

Under två veckor har jag och mina följare lagt grunden för ett äventyr via min story på Instagram. Det är ett improviserat äventyr där följare och tärningar styr nästan lika mycket som jag själv. Än så länge är jag uppe i 2.000 ord och cirka 139 röster.

Det slog mig att fortsätter man med ett stycke om dagen under ett helt år så blir det runt 50.000 ord. Nu får vi se hur pass bra detta blir. Kanske blir det en e-bok av resultatet. Däremot visar det att 15 minuter om dagen kan bli en hel bok efter ett till två år vilket är en rätt intressant tanke.

Instagram blir ett verktyg för att utvecklas

Min idé fungerar som så att jag skriver ett stycke via min story på Instagram. Därefter lägger jag en omröstning om karaktären ska göra si eller så. Resultatet läggs som grund till fortsättningen av nästa stycke. Det är både lärorikt och roligt att jobba såhär då hela berättelsen blir smått improviserad då jag själv inte riktigt vet vad som kommer hända under nästa stycke. Det öppnar också upp för alla som följer mig att vara med och påverka berättelsen.

Ibland när jag lägger ut en omröstning så kan den kännas ganska tråkig. Rättare sagt, varje gång jag lägger ut en omröstning så känns den ganska trist. Men det är ju lite så med skrivandet. Som författare gör man små val om ens karaktär ska gilla det ena eller det andra, om hen ska gå åt höger eller vänster. Och resultatet av ett ganska trist val kan påverka såväl historien som karaktärer.

Följ mig gärna på Instagram och var en del av berättelsen om Karkarotz.

Publicerad den Lämna en kommentar

Politiker får ha sin huvudvärk för sig själva!

Jimmy Åkesson, politiker, tal till nationen

Som förälder ska du inte sitta och prata med dina småbarn om dina bekymmer. Om du och din partner ska skiljas eller om familjen drabbas av ekonomiska problem så hanterar ni som föräldrar detta tillsammans. Barnen blandas in i problematiken först om en eventuell separation blir av, eller? Nedan har du en uppföljning på gårdagens inlägg angående Covid-19 a.k.a Corona.

Disclaimer: Jag är på inget sett utbildad samhällsvetare, epidemiolog, politiker eller något liknande. Jag är en helt vanlig samhällsmedborgare med lön och radhus. Jag kan mycket väl ha fel i allt jag säger och tänker nedan. Läs det för vad det är och njut av våren så gott det går.

Nu vill inte jag jämställa dig och mig med ett åtta-årigt barn, såvida du inte är åtta år gammal. Men ska man dra någon form av parallell mellan våra politiker och oss ”Svenssons” så får detta duga. Politikerna har ett övergripande ansvar över regler, ekonomi och hur vårt land ska fungera, precis som föräldrar ansvarar över enksilda hushåll.

Våra politiker är som polyamorösa föräldrar

Vi kan se våra partiledare som en polyamorös föräldraskara. Alla är bra på sitt sätt och vi alla har våra egna favoriter. I denna galet polyamorösa familj hittar vi en förälder som är lite mer ”down with the kidz” jämfört med de andra. Det är så klart Jimmy Åkesson jag skriver om. Farsan som hänger på tuben och snackar med kidzen.

Jag är högst kluven till det sättet att kommunicera med sina barn (väljare). Nu lämnar jag familjeliknelsen. Visst är det bra att vara närvarande och finnas där folk finns. Som politiker får du så klart mycket bättre kontakt med väljarna om du finns i deras vardag och inte i en valstuga på ett torg i Malung. Här måste man dock tänka lite på rätt och fel innan man trycker på ”rec” och börjar prata.

Som politiker får du så klart mycket bättre kontakt med väljarna om du finns i deras vardag och inte i en valstuga på ett torg i Malung.

Jag brukar ytterst sällan spela in en monolog om mina problem på jobbet. Jag är anställd för att jag ska lösa dem på bästa sätt, det är mitt jobb. Precis som Jimmy, och för den delen alla andra folkvalda partiledare, ska lösa Sveriges problem. Jag kan mycket väl ha missat några videos, men i mitt flöde så är det onekligen Jimmy som lägger ut mest filmer på YouTube om hur läget är, hur problematiken ser ut för dagen och vad som sägs av de andra i riksdagen. Detta kan i en första tanke vara bra, att Jimmy står upp för folket. Att han är den enda som säger ”sanningen”.

För mycket information att hantera

Jimmys monologer fyller såklart en funktion och det är högst rimligt att han lägger ut dem. Men är det rätt att dagligen skicka ut filmer om partiledarnas problem? Jag tänker att de är folkvalda för att ta hand om vårt land på bästa tänkbara sätt. Att ta hand om sitt land innebär också att man håller befolkningen lugn så inte allt toapapper tar slut, exempelvis. Att ha ansvar över andra personer innebär att man hela tiden måste överväga vad man ska säga och vad man inte ska säga. Som trebarnsförälder har jag ångrat saker jag sagt tusentals gånger. Gissningsvis gäller detta även politiker.

Vår hjärna måste hinna bearbeta information som kommer in och i dagens hysteri med sociala medier, ”förstå-sig-påare”, papperstidningar, dagliga presskonferenser och hårda beslut på daglig basis är det svårt att hinna med bearbetningsprocessen. Vi hinner inte tänka klart. Måste vi då ha en partiledare som skickar ut information om riksdagens problematik utöver allt annat? Personligen så tror jag att Facebook, Google och Twitter som företag bär stort ansvar för dagens situation.

Se dagens läge lite som en lägereld (Facebook extra extra light) där tio barn trissar upp varandras rädsla med spökhistorier. Sen lägger du till sju och en halv miljarder ungar till. Någonstans där har du dagens situation. Sen är det några få politiker som ska försöka bibehålla ett lugn bland alla tweets och statusuppdateringar från oroliga, ängsliga, bekymrade och upprörda (alla dessa känslor är bara synonymer, mest för att alla ska förstå innebörden i vad jag menar) väljare.

Jag vill inte vara naiv

Det kanske är jag som är naiv som tror att politiker kan sköta sitt jobb utan att blanda in invånarna i precis alla frågor. Men jag tänker att de sitter där av en anledning. Och i ärlighetens namn förs det ytterst få sakliga argument och debatter i kommentarsfälten på YouTube, så Jimmy lär inte bli mycket klokare av det. Snarare trissar kommentarerna upp rädslan ännu mer och kan i slutändan vara rent kontraproduktiva, såvida rädsla inte är det man är ute efter.

Publicerad den Lämna en kommentar

Novell: En brusten nation

Här kan ni lyssna eller läsa min novell ”En brusten nation”. Novellen skrevs inför riksdagsvalet 2018 och tar upp frågor kring politik, sociala medier och hur relationer kan splittras när radikala åsikter sprider sig i landet.

Novell: En brusten nation

Jag vaknar inte av mitt alarm, inte av fåglarna, inte heller av grannens väckarklocka som allt för ofta väcker mig överdrivet tidigt. Jag vaknar av en klump som sitter djupt inrotad i min mage. Samma klump har väckt mig den senaste veckan. Jag vrider på mig i sängen och sträcker ut armen efter mobilen. Den skarpa skärmen sticker i ögonen på mig, klockan visar 04:56. Högst upp på skärmen ser jag nattens notiser, mestadels Facebook och lite från Twitter. 

Gårdagens kommentarer drar sig till minnes. Med sömnens distans inser jag att allt är helt meningslöst. I det stora hela är alla mina vinklar och analyser som en liten njursten. Otroligt liten och obetydlig, men smärtar rejält. Tyvärr mest på mig. Trots min personliga genomskådning kan jag inte motstå att se vad idioterna svarat på mina argument. Jag börjar med Facebook, det är där de mest uppblåsta häckar.

“Din jävla vänsteridiot, du förtjänar inte att bo här!”
“Hur kan du säga så om det land dina farföräldrar byggt upp?”
“Tror du verkligen själv att den så kallade “regeringen” kan styra upp detta kaos de ställt till med?”

Svaren är många. Ovanligt många. Det mesta känns meningslöst att svara på. Igår hade jag säkert formulerat något smart i glödens hetta, men nu. Nej. Det finns inget jag kan göra för att styra upp Facebooks eviga flöde av idioter. Frågan är om ens Mark Zuckerberg kan få bukt på skiten han startat. 

Jag kastar bort mobilen till sängbordet igen och försöker somna om. Ögonen är tunga men hjärnan maler på. Den senaste veckans problem tumlar runt i huvudet som en tegelsten i en torktumlare. Huvudet är varmt och tankarna är tunga. Den migrän som kommer och går börjar kännas av. 

Jag sparkar av mig den lilla bit täcke som täcker min nakna kropp. Det är fortfarande tropisk hetta i sovrummet trots vidöppna fönster och en fläkt som stått på högvarv hela natten. Denna sommaren kommer gå till historien som en av de varmaste i manna minne. Vissa dagar känns det nästa som att fukten från min kropp ska lösa upp tapeten från väggarna. Termometern visar 28 grader inne, bara den vetskapen gör att jag svettas lite extra. Jag kommer inte kunna somna om. Alla tankar, värmen och huvudet, det går inte.

Lägenheten är liten, väldigt liten. Så pass liten att jag kan sätta på kaffebryggaren när jag satt mig upp i sängens fotända. Det kändes som en smart lösning när jag flyttade in. Det senaste året har jag funderat på om det kan varit ett av mina sämsta val? Det har helt klart tagit mitt koffeinberoende till helt nya nivåer.

Tillsammans med det puttrande ljudet från kaffebryggaren sprider sig aromen från kaffet genom det lilla utrymmet som föreställer mitt hem. Väggarnas mörka tapeter tonar ner den redan dova sänglampan vilket leder till att jag knappt ser TV:n som står framför mig. Fjärrkontrollen syns dock tydligt under sänglampan. Jag sträcker mig efter den och sätter på TV:n.

Skärmen visar två män och en kvinna. Troligtvis någon repris från en partiledardebatt inför höstens val. Den ena mannen är Sven Torsson, partiledare för FS – Framtida Sverige. Kvinnan är Anja Gabrielsson, partiledare för S – Socialisterna. Den stackars mannen som står emellan dessa ser vilsen ut, nästan rädd. Anja ser sammanbiten ut. Sven står med en tålmodig blick och bemästrar ett intensivt lugn.

“Det finns inga seriösa källor som tyder på att det du säger är sant”, hörs en kvinnlig röst.
“Vi vill Sveriges bästa, trygghet skapar ett stabilt samhälle”, säger en manlig röst.

Rösterna fortsätter, mer eller mindre, aggressivt bekämpa varandra medan jag häller upp mitt kaffe och brer ett par mackor. Datorn som låg på köksbänken ligger nu i mitt knä. Samtidigt fortsätter rösterna från TV:n mala på mot varandra. Den stackars diplomaten mellan dessa ledare gör så gott han kan för att hålla en acceptabel ton på de båda. Han lyckas inte så bra. Jag smuttar på kaffet och spiller lite på datorn. Jag tar en bit av täcket för att torka av det. Sedan går jag in på en av alla nyhetssidor som ligger bland mina bokmärken. Inte mycket nytt sedan jag lämnade ifrån mig datorn igår runt 22-tiden. Istället går jag in på Facebook för att öppna upp Messenger. Senaste meddelandet till Mattias står som läst, fortfarande inget svar.

Jag: ”Du kan återkomma när du funderat på hur du vill ha det!” 10 dagar sedan.

Han har inte svarat, inte ringt. Hur tänker han? Kommer han höra av sig? Behöver han höra av sig? Ärligt talat vet jag inte. Jag vet inte om jag behöver en person med det tankesättet i mitt liv. 

***

Bussen stannar, jag kliver ur. Mattias står lutad mot en lyktstolpe, alltid först. Mattias rätar på sig och säger “Hej”. Jag lyfter armarna för en inbjudan till kram och säger “Tjenare Matte”.
Jag har känt Mattias hela livet och vet precis när något är fel. Han kollar ner i marken när jag börjar prata med honom. Han känns ofokuserad i sina svar. Något är definitivt fel. 
Jag försöker få ögonkontakt och frågar “Hur är det med dig?” Han bemöter ögonkontakten något flackande och säger “Morsan har fått sparken.” Jag blir tyst en stund, “Tråkigt” får jag ur mig. “Vad händer nu då” fortsätter jag i brist på fantasi. “Vem fan vet, det är väl någon annan jävel som får hennes jobb. Brukar det inte vara så? Något program som hjälper folk in i arbetslivet.”

Mattias ton är aggressiv, nästan hotfull. Hans blick stirrar ner i marken. 
Jag rycker till och frågar “Hur menar du?” Mattias kollar på mig igen, “Ja, det finns ju andra som behöver jobb mer. Tydligen. Du vet väl hur det är?”
En olustig känsla sprider sig inom mig. Grusvägen längs bäcken knastrar under mina fötter i den totala tystnaden som lagt sig över oss. Miljoner tankar snurrar i mitt huvud medan vi går där. En minut, två minuter.  Kan han inte säga någonting snart? tänker jag. Jag vet att Mattias har ändrats en hel del de senaste åren. Hans syn på samhället har förändrats och våra plattformar glider allt längre ifrån varandra på den politiska fronten. 
Jag klarar inte av tystnaden längre, jag måste fråga rakt ut. “Så du menar att din mamma inte får behålla sitt jobb för att en nysvensk ska ha det?”

“Ja, jag har hört det från flera håll. Företagen varslar sin personal på grund av omstruktureringar. Sedan tar de in praktikanter som behöver komma in i arbetslivet. De jobbar nästan gratis i ett halvår sedan går de vidare.
”Jag tittar skeptiskt på honom och frågar “Var inte din mamma receptionist?” 
Mattias kollar mot mig och säger “Jo, vad spelar det för roll?”
Jag stannar och kollar på Mattias. “Tror du på fullaste allvar att Cleantec varslar deras receptionist för att ta in visstidspersonal som knappt kan det Svenska språket?” Jag skakar på huvudet och fortsätter gå.
Mattias går vidare och säger “Fan vet jag, men något skumt måste det vara. Varför skulle de vilja bli av med morsan?”
“Vet du om hon skötte sitt jobb?”
“Va fan menar du med det? Det är klart hon sköter sitt jobb.”
Jag andas ett par gånger. Detta kan slå fel, riktigt fel. “Minns du när din pappa dog? Alkoholen?”
Mattias tystnar en lång stund. Så pass lång stund att jag måste upprepa mig, “Minns du?”
“Klart jag minns!” säger Mattias häftigt. “Men det gäller inte nu!” säger han minst lika häftigt.
Jag svarar snabbt. “Hur vet du det? Du bor inte hemma längre.” Oron att jag startat något allvarligt sköljer över mig.
Ett par på en bänk bredvid grusvägen rycker till när Mattias ger ett skarpt svar. “Men va fan, jag känner väl morsan?”

Resten av promenaden är tyst. Jag försöker fokusera på annat. Naturen runt slingan är vacker, trots att den olidliga hettan har tagit hårt på både träd och gräsytor. Träden står täta och jag ångrar att jag inte tog med mig kameran. Då hade jag i alla fall fått något vettigt ur den här timmen.
Mattias säger “Hej då” och går upp mot centrum när vi kommer tillbaka där vi startade. Jag bestämmer mig för att fortsätta gå hem istället för att ta bussen. Så långt är det inte.

***

– Pling! –

Om jag visste vad det plinget skulle leda till, hade jag aldrig plockat upp telefonen ur fickan. Men saker är lätta att ångra i efterhand. 

Mattias: ”Du fattar att du är naiv va?”
Jag: ”Vad menar du?”
Mattias: ”Jag fattar inte hur du kan tro på det du själv säger!” 
Jag: ”Jag hänger inte riktigt med på vad du menar?” 
Mattias: ”Med tanke på vart samhället är på väg så är det väl rätt uppenbart att felet inte ligger hos min mamma?”
Mattias: ”Det händer överallt, våldtäkter, skottlossningar, bomber, misshandel.”
Mattias: ”Bara för att mammas uppsägning inte är ett brott så måste man ta det på allvar.”
Jag: ”Wow, detta blev väldigt allvarligt!”
Mattias: ”Öppna upp ögonen!” 
Mattias: ”Bli inte överraskad om något kommer hända dig, eller din familj snart också.” 
Jag: ”Va?”
Mattias: ”Ingen går trygg idag. Det är skit varje dag.”
Mattias: ”Är det inte misshandel så är det rån, våldtäkt eller någon som blir skjuten.”
Mattias: ”Det är fan läskigt att gå utomhus idag.”
Jag: ”Tror du kan lugna ner dig. Så kritiskt är det inte.”
Mattias: ”Tror du får öppna upp ögonen. Sverige förändras.”

Telefonen plingar, plingar och plingar. Meddelanden är långa, korta, arga, ledsna. Jag svarar, försöker förstå, försöker försvara. Mina svar besvaras med mothugg. Att jag är naiv och blåögd. 

***

Jag kollar Messenger igen. 
Jag: ”Du kan återkomma när du funderat på hur du vill ha det!” 10 dagar sedan.

Jag dricker upp det sista kaffet och tar en tugga av mackan. Debatten fortgår i bakgrunden. Någonting om pensionsbeskattningen nämns. Solen börjar ta sig upp från horisonten och ljuset från fönstren fyller den lilla lägenheten. Jag trycker ner Mattias chattfönster och scrollar flödet. Det känns som att hela Facebook är en valkampanj med inslag av reklam och tokiga katter. Varje dag matas jag av dessa länkar som försöker smutskasta olika partier. Länkarna bär någon spydig eller ibland vitsig kommentar. Jag försöker bortse från de mer högerpopulistiska inläggen, mest för att slippa huvudvärken som uppstår efter ytterligare timmar av meningslöst argumenterande med tegelväggar och nättroll. Plötsligt ser jag en rubrik som lyder ”FS, snart Sveriges största parti.” 327 kommentarer. Jag kan inte hålla mig, jag går in för att se hur folk reagerar på den nya mätningen. Åsikterna är delad. 

“Hur kan ni vara så blåögda?”
“Jag kan inte fatta hur det blev såhär!”
“När ska ni förstå att detta INTE kommer gynna Sverige?!”
“FS behövs för att städa undan gubbarnas oreda.
“Man blir mörkrädd… Av att gå i Sverige idag!”
(Svar) “Haha, helt rätt”
(Svar) “Vad fan menar du med det?”
(Svar) “Kan du inte läsa Svenska eller?”
“Välkommen till ett bättre Sverige”

Jag slutar att läsa kommentarerna och börjar istället att läsa namnen på de som skrivit dem. Det finns några enstaka Hassan, Mohammed eller Sanaz. Men mestadels är det namn som Per, Helena, Magdalena, Sven eller Mats, gärna med ett son-efternamn. Det är helt vanliga Svenska namn. Vi krigar mot varandra på sociala medier. Via nätet utövar vi ett digitalt inbördeskrig som delar landet i två delar. För skojs skull går jag in på sidan som delat länken för att öppna nästa kommentarsfält. Samma där. Jag börjar tänka på Mattias, och mig. Vi bråkar över något som skapats av samtiden. Ett digitalt krig som ska främja vårt fysiska samhälle via spydiga kommentarer på nätet. Hur blev det såhär?

Jag öppnar upp ett nytt fönster och söker på “Framtida Sverige”. De första tio länkarna är direkt emot eller helt i linje med FS:s politik. Jag testar att söka på “Socialisterna”. Ett par negativa länkar dyker upp, men det mesta fylls upp av länkar till allmänna nyhetsartiklar om partiet. En ny sökning kring de Svenska partierna ger fortsatt neutrala sökresultat. Min begränsade efterforskning tyder på att FS delar upp Sverige i två läger, för och emot. Detta jämfört med de andra partierna som diskuteras på en helt annan nivå mellan partigränserna. 

Med denna insikten börjar jag scrolla igenom min och Mattias chatthistorik igen. Det är tydligt att vår diskussion följer samma mönster som den på sociala medier. Vi står på var sin sida ett högt staket och kastar skit på varandra. 

FS vill skapa ett tryggt samhälle där de som sköter sig är välkomna. Men hur tryggt blir ett samhälle som är uppdelat i två läger? FS vill bli av med den otrygghet som skapats av kulturkrock och segregering. Men det till priset av åsiktskrock och en segregering på nationell nivå. 

Jag öppnar upp Messenger igen och klickar på Mattias.
Jag: ”Det här kommer inte att fungera…”
Jag: ”Det du står för splittrar samhället, det splittrar oss.”

Jag går in på Twitter för att skriva en ny Tweet. ”De som röstar på FS pratar om en systemkollaps. Det är precis vad som håller på att hända. Sveriges sociala system bryts ned, tack vare åsiktsbarriärer som dras rakt igenom kvarter, familjer och förhållanden. #svpol.”
Jag lägger mig ner i sängen med datorn i knät för att invänta hagelstormen av åsikter och nedvärderande tweets.

Omslaget till novellen ”En brusten nation”.

Mina tidigare noveller på bloggen:
Din tid kommer