Publicerad den 1 kommentar

Tokina 135mm f2.8, brist på teknik ger charm

Precis som många andra som kör spegellöst så beställer jag gamla manuella linser då och då. Tack vare den digitala sökaren kan man få hjälp med att se vart fokus ligger. Det i sin tur gör att autofokus inte riktigt blir lika viktig som den är på spegel-kameror. Senaste linsen jag köpt är en telelins på 135mm från Tokina med ljusstyrkan f2.8. Här nedan kommer lite första bilder och tankar kring linsen.

Tokina 135mm f2.8 inhandlades av en anledning. Det var ett billigt sätt att känna på brännvidden och ljusinsläppet då jag planerar att köpa en Fujinon 50-140mm f2.8. Fujis lins är dock betydligt dyrare, då känns det bra att få känna lite på omfånget innan man slår på stort. Då jag fotar med en Fujifilm X-H1 (APS-C sensor) så motsvarar brännvidden cirka 200 mm på en fullformatskamera. Sedan tidigare har jag även ett Tokina 200mm f3.5 som jag bland annat fotade Timo Räisänen med när han spelade på Liseberg i höstas. Den motsvarar cirka 300 mm på fullformat.

Timo Räisänen på Liseberg 13/9-19. f5.6, ISO10000, 1/2500sek.

Tokina bjuder på en analog känsla

Det är såklart orättvist att säga att linsen är tekniskt dålig om man jämför den med dagens rakbladsvassa linser. Och att linsen är något oskarp behöver verkligen inte betyda att den är värdelös. Sen ska man ta med i beräkningen att det kan skilja en del från lins till lins då de har ett par decennier på nacken.

När det kommer till handhavande så är fokusringen mjuk och följsam, om än något trög. Den sträcker sig ungefär 270 grader vilket gör det svårt att gå från närmast till oändlig fokus på ett och samma vrid. Bländarringen går från f2,8 till f22 i sju steg. Dessa känns fasta och direkta att ställa in.

Svartvit bild över vass, sjö och dimma. Tagen med Tokina 135mm f2.8
Bilden ovan är tagen med bländare f16, ISO 8000 och slutare 1/8000 sek

Det roliga med gamla linser är att man kan utnyttja dess åldrande till fotots fördel. Därmed kan man få en lite mer analog känsla. Motivet ovan är fotat i RAW och justerat i Lightroom. Det var underbart vackert på plats. Men solen sken skarpt rakt in i linsen, som inte hade motljusskydd. Så den effektfulla solkatten i övre delen av bilden fick jag placera lämpligt för att skapa en passande effekt.

I albumet nedan kan ni se lite fler bilder i både svartvitt och färg från min första promenad med den ”nya” linsen. Alla är fotade i RAW och justerade i Lightroom.

Alla ovan bilder är tagna med Tokina 135mm f2.8 i kombination med Fujifilm X-H1.

Värt pengarna för roliga experiment

För ynka 208 kr var objektivet helt klart värt pengarna. Jag kommer garanterat sätta på denna linsen flera gånger på min kamera. Troligtvis mest för lek, eller när jag planerar att fota svartvitt/vintage. Närgränsen är på hela 1,5 meter vilket gör att man inte kommer jättenära motivet. Men det fungerar å andra sidan i de flesta lägen.

Nedan kan ni se bilder på objektivet när de sitter på min Fujifilm X-H1. Dessa är tagna med Canon 5D Mark IV tillsammans med Sigmas 50mm f1.4 Art.

1 reaktion på “Tokina 135mm f2.8, brist på teknik ger charm

  1. […] fånga promenadens finare delar med kameran. Jag tog med mig min 35mm f1.4 och min nyligen inköpta Tokina 135mm f2.8. I detta inlägg kommer jag mestadels låta bilderna få tala för […]

Kommentera